Uppdaterad 2012-01-23
Förord
En studiecirkel i SKS’s regi var igång i Uppsälje by under 1988. Vid första informationsträffen anmälde sig 14 deltagare. ”Minns innan det är för sent” var rubriken på den förra cirkeln som hölls 1983-84 och
namnet fick duga även på denna cirkel som skulle försöka fånga uppsådant som ej kom med förra gången.
Studiecirkelns deltagare: Sigvard Ilar (cirkelledare), Emil Samuelsson, Börje Eriksson, Britta Brandser, Gertrud Haggren, Karin Isaksson, Judit Holm, Jonas Hansson, Anders Nilsson, Karl Hansson, Birger Arvidsson, Kristina Olsson, Gruv Algot Johansson och Gunnar Olsson. | 
|
Du kan klicka på någon av rubrikerna i innehållsförteckningen för att snabba komma till det avsnitt du är intresserad av.
Av Gruv Algot Johansson
Plöjningen utfördes med en häst eller oxe. Plogen var en s k ryttarpistol, en plog byggd av trä med skär och fjäder av järn samt bara ett handtag. Man körde först med en s k ristplog för att det skulle gå lättare att dra den större plogen. I annat fall kunde det gå i ”vilskeden”, vildet betydde att hästen måste vila ofta. Det var väldigt viktigt hur dragaren gick. Han skulle gå så nära plogfårans kant som möjligt, annars blev det lätt s k ”trollfåror”. Tillrop åt dragaren var: Gå fôra.
Höstplöjning hemma vid gården Foto: Gruv Algot Johansson
Harvningen utfördes först med en s k rakpinnharv, med vilken man jämnade ut plogfårorna. Sedan kunde man välja mellan att köra en snedda eller två s k peasneddor efter P A Anderssons ide. Blev det för mycket torvor fick kärringen slå sönder dessa med en s k flisknacka. Sedan skulle gödseln köras ut med labba, en kärra med breda trähjul. Den lades i småhögar som kvinnfolken skulle breda ut. Dyngan kördes ned i jorden med en trekantig harv, en s k snoka.
Sådden skulle utföras vid en tidpunkt när jorden var mogen. Det har sagts att byåldermannen luktade på kornet och genom lukten kände han när dagen var inne för att sådden skulle ske. En del gubbar tog jord i munnen och smakade så att de skulle vara alldeles säkra.
När såningsdagen var bestämd och jorden var harvad skulle man dra såfôrskabban. Det är en stock som är en meter lång och 20 cm i diameter, spetsig i ena änden med en märla islagen som fäste för ett rep. Detta redskap drogs i en nyharvad åker för att markera ett visst avstånd mellan ränderna. Mellan dessa såddes sedan utsädet. Detta harvades ner och slutligen skulle stockvälten dras.
Det var strängeligen förbjudet att sätta en fot i såddet. Om det blev en fin sommar skötte säden sig själv ända till hösten, så sant det inte blev nattfrost. Blev det frost kunde gubbarna få göra upp eld efter sidorna på åkern eller oavbrutet dra ett rep fram och tillbaka över åkern för att hålla sädesaxen i rörelse och på så sätt hindra frostskador.
Två veckor efter midsommar började slåttern. Man började med hackslått omkring gården utefter vägar och i diken. Sedan fortsatte man med de sämre vallarna och sparade de bästa till sist för att de skulle få växa till sig så länge som möjligt. Om man inte hade häst fick man bära in det torra höet i ladan på två granslanor, s k hävlar.
När höet vid gården var bärgat fortsatte man med slåttern vid fäbodarna. Man slog omkring tjärnar och bäckar, ja överallt där det fanns gräs. Karlarna gick före och slog i alla gömslen och vrår och kvinnfolken kom efter och räfsade. På en holme ute i myren byggde de en s k vinterhässja. Det var viktigt att höet inte fick komma i kontakt med marken. Det kunde då bli mögligt. Höet hämtades sedan på vinterföret med en käppskrinda.
Slåtter vid Snarkbergets fäbodar. Foto: Gruv Algot Johansson
När kornet var så hårt att det knäppte när gubbarna bet i ett ax var det dags att skörda. Karlarna hade nu en styrbåge, en s k skölsprota på lieorvet och skar i slag som kvinnfolket samlade ihop och band till kärvar. Dessa bars sedan ihop till högar om 10 band i var hög. Man trädde sedan upp kärvarna på en snesstör.
Nu var det bara att vänta på Kvârn Pers snestôrk, ett talesätt efter Kvarn Per i Utsälje.
När säden blev torr kördes den in på logen och lades i en s k lod. Det var extra noga att alla ax lades inåt i loden. När så all säd var inkörd kunde man börja med tröskningen. Den gick så till att man lade kärvar i en ring och löste upp banden. Därefter kom två eller tre karlar med slagor och slog i takt på kärvarna till kornet var urslaget. Halmen skulle skakas så att all säd blev kvar på loggolvet. Drôsn (säd- halmblandning) siktades genom ett såll så att säd och halm skildes åt. Tröskningen började i ottan och höll på till sena kvällen. När hela loden var avverkad var kastningen kvar.
Kastning Kastningen gick så till att när det blev blåsväder öppnades övre dörrarna i logen så att drag uppstod. En farfar eller morfar satt sedan med en kastskovel och slängde säden tvärs över logen. Då blåste skräpet bort och den tunga säden blev kvar. Säden sorterade sig själv, så att det bästa korn längst bort och slinkan (säd och agnar) stannade framför farfars fötter.
Till varje fastighet hörde en kvarndel som räknades i antal timmar eller dygn. Om det var en liten kvarn och smått om vatten måste malningen pågå både natt och dag. Säden kördes till kvarnen i en jutesäck och mjölet hem i en kalvskinnspåse för att det skulle vara väl skyddat.
Min farfar Gruv Erik Jonsson, född 1865, berättade hur han och Jannes Vik en gång körde till Falun och hämtade kvarnsten till Skifsforsen. De körde med en smal släde efter den s k Nesvägen. De hade två hästar som växelvis drog det tunga lasset. Hallberg hade bett dem att ta med hem en konjakskagge ifrån Falun till hans affär hos Lars på Backen. Detta gick bra då kaggen passade precis i kvarnstenshålen där den var skyddad och väl förvarad.
Av Sigvard Ilar.
Tiden innan järnvägen kom till våra bygder år 1890 var bybefolkningen helt beroende av vad jordbruket gav. Efterhand som byinvånareantalet ökade och deras boskapsbesättning blev större, så krävdes mera odlingsbar mark. Ett akut behov efter mera markutrymmen uppstod. Jordområden närmast älven och på Storön var redan i bruk beroende på att där fanns den bästa jorden för spannmål och potatisodling. Omkring mitten av 1800-talet eller något senare kom myrodlingar igång.
Lämpliga myrområden torrlades genom att s k krondiken grävdes som var subventionerade av staten. Krondikena var baskanaler för de mindre s k avonsdiken som omgärdade åkertegarna och som odlarna själva fick ombesörja. Ett mera bestämt årtal för krondikningen är omkring mitten eller senare delen av 1800-talet kan ej återges. Inte heller Lantbruksnämnden kan ge besked om detta.
De tre betydelsefullaste myrodlingarna för Uppsäljes vidkommande var Hundåsflôtta, Nåsmyren och Storflôtta. Hundåsflôtta var den största där nästan alla byhemmanägare hade sina respektive åkertegar. De som minns Hundåsflôtta i slåttertid kommer säkerligen ihåg det folkvimmel och den aktivitet som där rådde. Det var hästar som drog slåttermaskiner och höräfsor. Massor av handslåtter och kvinnfolk som räfsade. En imponerande syn var att se höhässjorna i långa raka rader längs åkrarna. Skördarna gav förutom hö betydande kvantiteter havre. Det har funnits omkring ett 50-tal hölador vid Hundåsflôtta. Idag finns endast rester av någon lada kvar. Nåsmyrodlingarna nordväst om Nåsen brukades av dem som bodde i övre delen av byn. Storflôtta som är belägen mellan Oxtjärn och Grimmstjärn är den yngre av myrodlingarna. Den började odlas 1922 och nyodlarna där var ilargårdsfolk. Tegarna närmast Grimstjärn hörde till Mornbyn och brukades av Hult Anders.
Storskifte å inägor fastställdes 3 mars 1825. Sedan gjordes en besuttenhetsreglering 1850. Delning av odlingslägenheterna Nåsmyran och Bromyran beträffande littera K, L, X, Y, W, Z, Å gjordes 1906-07.
Delning av samfällda Hundåsflôtten och Lissflotten beträffande littera F, Q, R, M, N gjordes 1909.
Av Gertrud Haggren
Förr bakades allt bröd till den egna familjen hemma. Det viktigaste brödet var hårt bröd, dvs knäckebröd som bakades av råg. Det bakades i stora mängder två eller tre gånger om året. På alla gårdar odlades råg till husbehov. Man sådde det ena året och skördade nästa. Efter tröskningen fick man det malet vid Skifskvarnen. Sedan var det dags att ställa till med storbak och prova det nya mjölet. En del gårdar hade särskild bagarstuga. Men de som inte hade det fick finna sig i att allt var upp och nedvänt i stugan så länge som storbaket pågick.
Kvällen före bakdagen var både stora och små i full verksamhet. Först rullades mattorna ihop och bars ut. Bord och stolar flyttades till något hörn. Det var så mycket annat som måste få plats. Först och främst det stora bakbordet och alla långa bakbräder. Där skulle alla nybakade rågkakor jäsa och nygräddade ligga och kallna. Baktråget, där degen skulle sättas, var också ganska stort. Så var det brödspetten som skulle hänga i krokar under taket och fyllas med färska brödkakor på tork. Två kavlar användes, en slät och en kruskavel. Brödspettet hade ett långt skaft så det gick att få brödkakorna både in och ut ur ugnen utan att bränna sig. Brödspaden var rund och hade kort skaft. Den användes vid utbakningen. Ett stort och ett litet mått behövdes. Det stora för att ta ut kakan och det lilla för att ta ut hålet i kakan. Bakveden skulle bäras in. Den var torr och fin och lite längre än den vanliga spisveden. Till sist sattes degen i det stora tråget. Den fick sedan stå och jäsa över natten.
Bakdagen började tidigt. Man måste vara giru för att bli färdig till kvällen. Först skulle man elda i bakugnen så att den var tillräckligt varm när de första rågkakorna var jästa. Ofta var det två grannkvinnor som hjälptes åt med baket. Ibland skötte far i huset gräddningen medan mor bakade. Det fanns också kvinnor som hade bakning som yrke och som man kunde leja. Börs Anna i Gruvan och Ivars (Bråkers) Stina i Vikarheden var mycket anlitade bagerskor. De var också kalaskokerskor och stod för matlagningen vid bröllop och begravningar.
Snart var baket i full gång. Degen delades upp i ämnen på bakbordet. Det kavlades och vändes med den runda brödspaden och brödkakorna lades upp på bakbräderna för att jäsa och sedan gräddas. De barn som var hemma fick också vara med och baka. När hålen gjordes i kakorna fick barnen den lilla rundeln. Sedan gjorde de hål i den lilla kakan med en sömring. Barnen, särskilt flickorna, skulle vara med och lära sig.
Det nygräddade brödet var mjukt och mycket gott. Man kunde rulla ihop det som en tyta och äta. Alla ville vara med och provsmaka. Så småningom fick barnen springa till grannarna med smakbröd. Den stående frasen var: ”Hälsa hem ô tacka sô mytjy”.
När brödet kallnat fylldes brödspetten under taket med färskt och gott bröd. Det fick hänga där tills det var riktigt torrt. Sedan lades brödet i en stor trälåda som stod uppe på vinden.
Medan bakredskapen i alla fall var inne passade man på att baka mjölkbrö och tônnbrö följande dag. Tunnbrödet var särskilt uppskattat. En av ingredienserna var potatis. Den skulle först kokas, skalas och malas i en potatiskvarn av trä innan den blandades i degen. Nu var det bra att ha ett stort bakbord. Tunnbrödskakorna kavlades ut mycket tunt och gjordes stora. För att de skulle hålla att få in i ugnen rullades de på en lång slät kavel. Inne i ugnen rullades tunnbrödet av. Tunnbrödskakorna veks ihop och de såg nästan ut som hopvikta schaletter där de låg i rader. De skulle vara mjuka som ett sälttjäsklädä om de skulle duga.
Bakdagarna var arbetsamma dagar men det var också ett avbrott från det vanliga. Allt bröd som hängde på spetten var ändå en lön för mödan.
Av Karin Isaksson
Stortvätt gick så till att tvätten blötlades kvällen före. Tvättdagen fick man sedan börja med att göra upp eld under pannmuren eller storgrytan för att få varmt vatten. All tvätt skulle först gnuggas två gånger på tvättbrädet. Skurborste kunde komma till användning när kläderna var extra smutsiga.
All vittvätt skulle sedan kokas i lutvatten. Lut kunde tillredas av björkaska, på vilken man hällde kokande vatten. Detta fick sedan stå till det kallnat varefter askan silades bort och lutblandningen var klar. Efter kokningen skulle kläderna klappas ur med ett klappträ på ett klappsäte.
Så var det dags för det sista momentet som var sköljningen. Vanligtvis gjordes den i älven även vintertid. Om man inte hade tillgång till häst fick man köra tvättbuttarna med kläderna, klappsäte och övriga attiraljer på en kälke. En vak höggs upp i isen. Så skulle då kläderna sköljas och klappas innan de forslades hem igen för att hängas på streck. Förutom lut så var såpa det vanligaste tvättmedlet.
Av Karin Isaksson
Giftermål föregicks av lysning som kungjordes från predikstolen i kyrkan tre söndagar i följd. Den tredje lysningssöndagen var som regel alltid kontrahenterna närvarande på högmässan i kyrkan. På lördagen före första lysningssöndagen reste anhöriga och vänner s k kryckor vid respektive blivande makars hem. Kryckorna, som bestod av en gran och en tall, placerades vid förstugkvisten, granen till höger och tallen till vänster. Så var det dags för bröllopet som började med färd till kyrkan med många hästskjutsar, s k bruskarâ. Sommartid var trillorna (vagnarna) lövsmyckade.
Efter vigseln och hemfärden bjöds på kalas med både mat och dryck. Efter förplägnaden vidtog lek och dans. Sist skulle kronan ”dansas av bruden”, som det hette. Detta gick så till att man band för brudens ögon med bindel varefter alla flickor tog i ring och dansade runt henne. Det var endast ogifta flickor som fick vara med i ringdansen. De dansande stannade upp emellanåt och då skulle bruden försöka lägga buketten på någons huvud. Om samma flicka fick buketten tre gånger så var det ett tecken på att hon skulle bli brud nästa gång. Samma ceremoni upprepades med de manliga ogifta gästerna.
Kalaskokerskor vi minns var Sveds Greta från Uppsälje, född 1877 och Börs Anna från Gruvan, född 1883. Bröllopsmat var vanligtvis makaroner och köttbullar med fruktkräm som efterrätt.
De nygifta fick ofta börja sin samlevnad med att bo hos någonderas föräldrar, eller ofta i ett rum t ex fjöskammaren som byggts i anslutning till ladugården. Så fick de bo tills de fick möjlighet att bygga ett eget hem. Bröllopsgåvan från föräldrarna bestod i de flesta fall av något som kunde ge dem en liten hjälp till sin försörjning, exempelvis en killing eller en ko, ibland en jordbit. Det kunde vara bekymmersamt med foderförsörjningen för de djur de eventuellt hade. Detta fick många gånger skaffas från myrar och avlägsna ställen. Vintrarna var ofta mödosamma. Det var många faktorer som skulle stämma, inte minst familjens hälsa och kroppskrafter. Om höstfrosten kom tidigt innan skörden var avklarad kunde det bli bekymmersamt.
Brudskara i början av 1900-talet. Gruv Johan Eriksson o Kärr Katarina Johansson Foto Johan Järnfeldt
Av Gertrud Haggren
Förr var alla barn födda hemma. Innan det fanns barnmorskor var det helt vanliga bondkvinnor som hjälpte till vid barnsbörd. I Uppsälje var det Sveds Bitta, född 1854, Perols Lisa, född 186?, Ivars (Storfalls) Greta och Hol Lisa, född 1880, som man kallade på. De blev heller inte arbetslösa sedan socknen fått en barnmorska. Gerda Larsson, som var barnmorska när seklet var ungt, bodde på Myrbacka. Det tog tid att hämta henne med häst och trilla. Blev det bråttom, var det bra att det fanns förlossningskunniga kvinnor på nära håll.
Barnen vägdes med ett besman och lindades sedan. Särskilt viktigt var det att benen var hårt lindande, annars skulle de bli krokiga och barnen bli hjulbenta när de började gå. Det lindade barnet, som var så gott som orörligt, låg i vaggan lulla och kallades lindkrabba. När småbarnen skulle sova måste någon vagga lulla dem till sömns. Det var mycket viktigt att barnen kom till kyrkan och blev döpta kässna så fort som möjligt. Då rådde inte de onda makterna på barnet.
Barnen ammades feck pappâ så länge som möjligt. Ofta tills nästa barn tog vid. De första tänderna kallades för papptänner.
När barnen skulle börja äta riktig mat var det någon vuxen som skulle tugga åt dem. Oftast var det modern, men farmor, mormor eller någon piga gjorde också tuggor till barnen. Det gick så till att den vuxne tuggade maten utan att svälja. Sedan stoppades maten in i barnets mun. Gamla tiders napp var en stupp av tyg som barnen fick suga på. Var barnen mycket skrikiga, kunde stuppen doppas i brännvin och det gick då lättare att somna.
Både pojkar och flickor var klädda i kolt kôft. Den såg ut som en kjol eller en klänning. Det var sällan någon fick nya kläder. De yngre barnen ärvde de äldre syskonens urvuxna kläder. Det lappades och lagades tills plaggen mest bestod av lappar och stoppar. Innan det fanns skor att köpa kom skomakaren en gång om året och gjorde skor till hela familjen. Blev skorna för små innan skomakaren kom nästa gång, fick barnen gå med för små skor. Om somrarna användes inga skor. Då sprang alla barfota.
Så fort barnen kunde fick de börja hjälpa till hemma. För det mesta fick pojkarna hjälpa sin far och flickorna fick hjälpa sin mor. På så vis växte de in i de vuxnas arbete. Om somrarna måste barnen hacka rovlandet och gallra rovor. Det var mycket som skulle slås med lie, hackslått. Flickorna räfsade både lindor och hackslått. Pojkarna lärde sig att slå med lie och hässja hö. Det var ett ganska tungt och enformigt arbete att dra slipstenen medan den ena lien efter den andra slipades.
Det var fadern som bestämde i hemmet och barnen måste lyda. Barnen sade heller inte ”du” till föräldrarna. Dessa skulle tilltalas med ”I”. Att säga något annat än ”I” till far- och morföräldrar och andra äldre personer var högst olämpligt. Alla i familjen följdes åt på bröllop och begravningar. På begravningar skulle alla gå och se på den döde litjä och det fick också barnen göra hur små de än var.
Trots allt arbete fanns det tid också för lekar. De flesta flickor hade hemgjorda tygdockor. Var de riktigt fina hade de porslinshuvud. Småpojkarna lekte med trähästar som också var hemgjorda. Man lekte kurragömma kurra-sputta. När man varit framme och dunkat sig skulle man också spotta. På hösten när det fanns snesar ute lekte man snesgubbe. Det var en kurragömmalek och man gömde sig bakom snesarna (störar i lodläge med 10 st sädeskärvar påträdda för tork). Då skulle det helst vara lite mörkt ute.
På vårarna var barnen fullt sysselsatta med att vippa. Vippningen hade många regler och resultatet (poängen) räknades i alnar. Flickorna hade sina spelkulor minkulor. Man satt och minnade. Så kastade man upp kulorna i luften och fångade dem enligt vissa regler. Senare kom gummibollarna och flickorna lekte bollskola och bollade mot en vägg. Hoppa hage kallades hupp ruta och man kastade en liten porslinsbit (helst med blomma) i de olika rutorna.
Under rasterna i skolan lekte barnen ta fatt. Detta kallades lek latn och den som jagade var latn. Det var ganska vanligt med gungor. En gunga kallades för roga. Roga var ett omtyckt nöje. Man kunde också roga på en stadig bräda lagd över en lämplig sten.
På vintern, när vävarna skulle göras i ordning, fick barnen åka karusell i varporna. Var det en lång väv och man fick sitta länge i varporna kunde man bli riktigt illamående till slut.
De vuxna tyckte också att det var roligt att skoja med barnen. När det var slakt skickades något barn till grannen för att låna rumpdraget, men grannen hade inte rumpdraget hemma. En annan granne hade varit där och lånat det. Då fick man gå från gård till gård och fråga efter rumpdraget till någon vänlig själ talade om att det fanns ingenting som hette rumpdrag, utan man hade blivit lurad.
Det roligaste var nog ändå spökkvällarna när man var utä tä spötjä. Det var en slags maskerad som inträffade fyra gånger om året. Det var den 19, 25 och 30 november samt den 9 december. Elisabet, Katarina, Anders och Anna har då sina namnsdagar. Både stora och små klädde ut sig och sprang runt i gårdarna.
Det var strängt förbjudet att springa i gårdarna på juldagen och långfredagen. Då skulle barnen vara hemma och hålla sig stilla. Senare när barnen fick julklappar, blev det tvärtom. När de vuxna åkt till julottan och den långa raden av slädar försvunnit över Storflôtta gick barnen till varandra och tittade på julklapparna.
Barnen började småskolan vid sju års ålder. De fick ABC-bok, abbäsbok, griffeltavla och katekes som fick hänga med hela skoltiden. Det var inte bara kläder som ärvdes av äldre syskon. Skolböckerna var inte gratis och de användes av alla syskon tills de var alldeles sönderlästa. I ABC-boken fanns det en grann tupp som värpte små slantar till barnen om de hade läst flitigt.
Också i skolan fick barnen hjälpa till. På 1800-talet fick pojkarna ta med sig ved hemifrån och elda i skolan. Flickorna sopade skolsalen innan de gick hem för dagen. Senare fick de större barnen bära in ved i vedboden varje höst. De fick även sopa och kratta skoltomten höst och vår.
Hallberg, som bodde efter Hundåsgatto, gjorde karameller och sålde till skolbarnen. Som karamellpapper hade han ibland blad ur gamla skrivböcker. Det var sällan att något barn hade pengar. Man tog kåda (gokåda) från granar i skogen och tuggade. Den som hittade en kådknapp var riktigt lycklig.
Allt var inte bra i den ”gamla goda tiden”. Men kanske dessa barn hade en trygghet som nutidens barn med alla sina ”prylar” inte har.
Av Börje Eriksson
Storfallsvallen, Nygårdsvallen, Jöns Anders vall, Jöns Larses vall, Börs Johan Mattssons vall, Erik Hanssons vall, Jöns Olov Olssons vall, Liss Jöns Eriks vall, Monisvallen, Börs Olas vall, Perols-Lisas vall, Rusbrovallen, Lars-Pi-Backans vall.
Ilar Pers vall, Sjuttivallen, Gruv Eriks vall, Skommarvallen, Börs-Nilses vall, Gruv-Nilses vall, Ilar-Larses vall vid Härjsjömyrarna.
Svedsvallen, Rutsbro-Eriks vall (Jerkesvallen), Knut-Nilses vall, Perols-Jonases vall, Stor-Janneses vall, Kvarnhols-Augusts vall, Kvarnhols-Erik Erssons vall, Bråkersvallen.
Isak-Ersons vall, Anders-Hanssons vall.
Skinnar-Pers vall, Hol-Karis vall, Hol-Lisas vall.
Sneds-vallen, Täpp-Nilses vall.
Blom-Larses vall, Liss-Hanses vall, Lars Hanssons vall, Rutsbro-Johan Perssons vall, Kärrvallen, Tallrisvallen, Hanses vall.
Perols-Jonases vall, Perols Olles vall, Hans Erik Erssons vall, Svens vall.
Jakôpes vall.
Rälj-Anderses vall, Flött-Larses vall, Källbäcks-Eriks vall, Vikvallen.
Björnmyren ligger mellan Furuberget och Årberget. Här hade Jöns Erik Olsson och Isak Ersson odlingar som de plöjde och sådde och som gav hö och grönfoder. Före sådden, när de hade åkern öppen, körde de på pinnmo i brist på gödsel. Fodret körde de hem på vintern. Dessa odlingar togs nog upp någon gång kring början av 1900-talet.
Dessa odlingar blev nog uppodlade någon gång på 1930-talet, då staten lämnade odlingsbidrag för myrodlingar. De som odlat här var: Sved Anders Steffansson, Börs Erik Eriksson, Monis-Anders, Jöns Erik Olsson.
Där ligger Ilar Lars Perssons fäbodställe med ganska stora myrodlingar. Dessa odlingar är nog som Björnmyren från början 1900-talet.
Av Börje Eriksson
Jag ska försöka beskriva en buförsdag som min mormor Storfalls Greta Ersson (Ivars Greta som kulla) gjorde i många år till Stora Rutsberget. Hon blev änka rätt tidigt och hade ganska dåligt med karlhjälp. Färden började från hemmet mellan Gruvan och Uppsälje. Hon hade ibland ända till 10-12 kor åt sig själv och åt andra här i byn. Även åt Ilbäcks Johan i Skamhed hade hon kor många år. Dessa skulle fraktas över älven vid Vikarheden eller över Uppsäljeön där det fanns färjor. Före avfärden skulle skällkon ha skällan, så att de övriga skulle veta vem de skulle följa och rätta sig efter. Vidare skulle sletjâr lagas till och förvaras i en väska, sleskräppa. Slinkan vid trösken, dvs sämsta slaget skulle malas och användas för detta.
Efter hand som mormor passerade genom Uppsälje och Rutån anslöt andra med sina kor. Vanligen skulle någon från vår gård, som hade buförskor, vara med. På den tiden var det väg endast till Västrutto (västra Rutån). Då fick man gå efter gångstig över många blöta myrar med kavelbroar.
Proviant och alla grejor som skulle vara med forslades med häst till Rutssjön, därifrån skulle detta ros över sjön mot Rutsberget. Härifrån skulle alltsammans bäras uppför berget en ganska dryg bit med motlut. Här kunde man få gå flera vändor beroende på hur bra hjälp man var. I början av säsongen, när betet var dåligt, fick man även bära en hel del foder. Ivars Greta gick många gånger från Rutsberget till Gruvan fram och åter på dagen förutom att hon rodde över sjön. En färd över Rutssjön i en liten eka var heller inte det roligaste. Sjön har mycket sten och då det blev västlig vind var det ganska grov sjö. Jag var själv med många gånger och var fruktansvärt rädd. En gång då jag var med var det ganska blåsigt och vi hade kommit ut på halva sjön. Vinden friskade på och vi fick nu försöka ta oss mot östra stranden och avbryta buförsfärden i avvaktan på bättre väderleksförhållanden.
Av Judit Holm
Den första sommaren jag var bukulla var jag 14 år och nykonfirmerad. Jag skulle ansvara för och sköta om 9 mjölkkor och så någon kalv. Buförsdagen var den 9 juni. Blom Anna var bukulla vid samma vall, så jag behövde inte känna mig ensam. Vi hjälptes åt med jättningen (gå i vall). Ena dagen jättade jag och nästkommande dag var det Annas tur. Morgonmjölkningen fick man sätta igång med redan klockan 6 för att vara klar med detta klockan 9. Då var det dags att dra iväg till skogs med korna på bete.
Dagen som man var ledig från jättningen kärnade man smör, kokade messmör i stora järngrytor vid kokstan ute på vallen. Det var alltid fullt upp med arbete, så dagen rann fort iväg. Korna kom åter hem till vallen omkring klockan 4 på eftermiddagen och då var det att åter sätta igång med mjölkningen och därefter skulle mjölken separeras.
Ibland gick jag till Rutsberget om kvällen och hälsade på bukullorna där. Vi hade så trivsamt och kvällen blev sen. Ibland låg jag över där. Då fick jag ge mig iväg därifrån redan klockan 5 på morgonen om jag skulle hinna med morgonsysslorna vid mitt ställe.
I femton somrar var jag bukulla. Underbara somrar som jag aldrig skall glömma.
Av Judit Holm och Sigvard Ilar
Detta var kvinnfolkens sammankomst och arbetsträff som i regel hölls på vintern då karlarna var borta på skogsarbete. För kvinnfolken kunde dagarna ibland te sig både långa och enformiga. Efter överenskommelse, sedan förmiddagssysslorna i både fjös och mangård var överstökade, hände det ibland att kvinnfolken hade en gemensam sammankomst hemma hos någon av dem. På sparkstöttingar kom somliga med ullkardor och ull i säckar. Andra kom med spinnrockar fastsurrade på sina sparkar. Det var ett fasligt ståhej innan allt var uppställt och på plats.
Allt eftersom de olika arbetsmomenten kom igång, i takt med kardors rassel och spinnrockars surrande, stegrades arbetsivern som resulterade i högar av färdigkardad ull som kallades kalor och som var rullformade i längder på ca 30 x 3 cm. Därmed var kardningen avklarad för vidare garnspinning. En imponerande syn var att se hur smidigt tänjning och sträckning av de s k kalorna formades i samband med tvinningen i spinnrocken. Spinningen resulterade i garn för stickjâla som gav strumpor och vantar mm till hela familjen.
I munter samvaro och i pausen vid kaffebordet, där i all munterhet det goda kaffet avnjöts, berättades aktuella dagshändelser och minnen från gången tid. Den allmänt glada stämningen vid spinnötoträffarna gjorde att tiden rann fort iväg och snart var det dags att ge sig av hem igen till barnen och fjössysslorna. Så kunde en spinnötoträff te sig ända in på 1930-talet och som var den tidens rekreationstillfällen för kvinnfolken.
Spinnöto ca 1930
Av Judit Holm
Min mamma blev sjuk och hade mycket ont i magen. Far kontaktade Hundås Katarina som kom hem och såg att mamma var mycket dålig och att hon behövde doktorshjälp. Far gick till Ilar Per som hade telefon och ringde till Nåsdoktorn som då var den närmaste för vår bygd. Doktorn skulle inte kunna komma förrän nästa dag. Far åkte ändå iväg med hästen till Nås och doktorn kom hem. Han konstaterade att mamma hade blindtarmsinflammation. Hon skulle omgående fraktas iväg till Mora Lasarett för operation. Farfar skjutsade med en annan häst doktorn hem till Nås. Far fick återigen gå och ringa till järvägsstationen i Vansbro och beställa transport till Mora som skulle förmedlas per tåg i godsfinka. Vidare så skulle en kommuntjänsteman kontaktas för ansvarsförbindelse.
Tåget skulle gå klockan 07.00 på morgonen från Vansbro och godsfinkan skulle vara lastad klockan 06.45. Med häst och trillan startade far klockan halv fem på morgonen med mamma liggande i sängen som var fastsurrad på trillan. Belysningen var en fotogenlampa. Med färjan över till Storön gick färden vidare över ön. Där i rötter på knagglig väg så sprack mammas blindtarm och smärtorna släppte för henne. Kommen över ön så var det åter färja över till Skamhed och vidare till Vansbro. Sängen lastades in i den kalla godsfinkan där far också åkte med.
I Mora fanns en anhalt med stickspår till lasarettet. Där lastades sängen med mamma över på en tralla som sköts med handkraft efter järnvägsspåret till lasarettet där mamma sedan opererades. Hon fick därefter bukhinneinflammation. Mammas vistelse på lasarettet varade i tre månader.
Av Karl Hansson
Skifsforsen var redan på 1700-talet Uppsäljes närmsta ”industriort”. Detta är helt naturligt eftersom där fanns forsen att hämta kraft ur och så de höga grusåsarna med sitt förnämliga grus till byggnads- och vägmaterial. När Brosågen byggdes upp efter branden 1913 hämtades grus till gjutningarna därifrån. Gruset kördes på hästkärror och lastades på en pråm ovanför forsen. Den var troligen utrustad med någon spelanordning med vilken den drogs upp till Vansbro. Pråmen kallades för Farao.
Vid forsen på Skamhedssidan, mitt emot kraftstationen, fanns en smedja som ägdes av flottningsbolaget. Väggarna var helt av kilad sten. Byggnadsår har inte gått att få fram, men Byns Mats Larsson i Nås har hittat arbetsdagböcker efter sin farfars farfar Byns Lars Larsson (1845-1936). Han var smedbas där mellan 1901 och 1917. De allra första anteckningarna i dagböckerna från 1901 handlar om ett antal torrfuror som kan ha sågats till trävirke vid den såg som då fanns vid forsen.
Arbetslaget i smedjan bestod från början av fem man:
Aug 1901 Byns Lars Larsson (bas)
Lars Svedman
Israels Olof Ersson
Lars Olsson
Lars Smed
Detta arbetslag var detsamma i många år. Byns Lars och Lars Smed finns med till 1917. Som mest var de 8 man i arbetslaget. Efter 1902 har även följande personer arbetat vid smedjan. Månad och årtal avser när de nämns första gången.
| Jan | 1902 | Skinnar Per (var med till 1917) |
| Jan | 1902 | Linnberg |
| Feb | 1902 | Hundås Erik |
| Okt | 1903 | Lars Norgren |
| Jan | 1904 | Gruf Anders (ställföreträdande smedbas) |
| Feb | 1904 | Gruv Erik |
| Feb | 1906 | Gruf Johan |
| Feb | 1906 | Lassa Erik |
| Mars | 1906 | Gruf Per |
| Feb | 1907 | Josef Anders |
| Feb | 1907 | Skinnar Erik |
| Nov | 1909 | Fritz Nilsson |
| Juni | 1911 | Holpers Erik |
| April | 1912 | Ström Olov |
| Sept | 1912 | Lars Ström |
| Juni | 1913 | Esbjörs Lars |
| Juni | 1915 | Skinnar Per Larsson |
| 1920 | Gruv Arvid Andersson | |
| 1921 | Lång Johan | |
| 1921 | Börs Erik Eriksson |
Josef Lars Olsson omnämns ofta i samband med olika smidesarbeten. Robert Blixt säger att han var stenarbetare, så han har troligen byggt dammar runt om i distriktet, som han har behövt smide till. Otto Wålstedt var chef för smedjan och tillika flottbolagschef. Han är dock mycket litet omnämnd i dagböckerna.
De har tillverkat flottningsrännan förbi Lillstups kraftstation. När de började med det arbetet var de och tog måttbredd på järnvägsbron i Nås så att de visste hur bred den kunde får vara för att kunna fraktas på järnvägen. Lillstups kraftstation började byggas 1907 och invigdes 1911. Det var Sveriges första underjordiska kraftstation. Flottrännan måste väl ha byggts före om dammarbetena skulle kunna utföras i älvfåran. 1903-04 förekom enligt dagböckerna mycket arbete på en ränna vid smedjan. Hela smedlaget, då åtta man, hade 451 dagar tillsammans. Det måste ha varit rännan till Lillstup som var 1,5 km lång. 1903-04 förekom arbeten till Flögan och dammarna där. 1904 är 60 dagsverken utförda sammanlagt för smedlaget till Lima. 1907 nämns arbeten till Mora, Tegten och Mockfjärd, Van 1905, Öje 4 puntoner 574,2 kg/st, Lindesnäsrännan 1910, 1906 smidning åt Tegelfabriken också belägen vid Skifsforsen, 1910 smidning åt Nås Arkif. 1910 Byns Lars 25 dag. Israels Olof 25 dag. Erik 21 dag. Frits Nilsson 2 dag.
Från april 1909 till december 1910 står som överskrift i dagboken Arbeten vid Wansbro, annars står Arbeten vid smedjan eller Arbeten vid Skifsforsen. Februari till april 1910 Arbete med Lindesnäsrännan. 1916 Arbeten åt Marsjödammen.
Benämningar på en del andra smidesarbeten, som de gjort: brosmiden, bergfästen, stenfästen, dammstolpar, luckstolpar, pålskor, flotthakar, kilkoppel, länskoppel, länsringar, luckjärn med hakar, puntoner, ispiker, isbritare, slussbotten, plåt med beslag, kätting, långlänkkätting, skidsplåt, länkkätting, zinkkoppel, massor av spik, sinkor och skruv.
Några skilda utdrag ur dagböckerna.
Prima elektriskt Jutstål
E.W Knorring Lima
A Löf Malung
1905 Bagg Anders lämnat 15 tunnor kol
Ilbes Lars 12 tunnor
Stenbäck Erik 13 tunnor
Febr. 1904 smiddes 2 sträfjern till kran åt Magg Nils
Mars 1903 lagning på Tillifon (troligtvis avses telefonledning):
Byns Lars = ½ dag, Olof Ersson ½ dag
Namn som de levererat smidesarbeten till, troligen flottningsförmän från olika distrikt:
E.V. Knorring, Lima
A.F. Löf, Malung
Inström, Mockfjärd
Magg Nils (nämns ofta)
Herr Enerot
Jugas Per Andersson
Erik Wålstedt
Karl Wåhlstedt
Lekatt Per
Der Anders
C.E. Tigerström m.fl.
Byns Mats gav ett tips om en person i Nås, Robert Blixt (93 år), som han trodde skulle minnas lite från tiden kring smedjan. Vid samtal med Blixt kom det fram att smeden Lars Smed, som var med i arbetslaget från 1901, var Blixts svärfar. Han hade hört honom berätta om den tiden. De arbetade 5 dagar i veckan. På lördag skulle de hem till Nås och proviantera till veckan därpå.
På vintern gick de eller åkte sparkstötting efter vintervägarna över sjöarna Nåsarna till Heden i Nås. Vid dåligt väder och mycket snö tog det nästan hela dagen. Sedan skulle de tillbaka samma väg dagen efter. Han hörde Lars Smed berätta att han slutade vid smedjan men Otto Wålstedt, som var chef för smedjan, övertalade honom att börja igen. Då satte han som krav att han skulle ha betalt för proviantering med 1 dag i veckan. Efter detta så fick hela laget det. Detta går att spåra i Byns Lars arbetsanteckningar. Lars Smed är inte med mellan april 1911 och januari 1912 och mellan februari och mars. 1912 finns antecknat att de fått 1,40 kr för resdagar från Skifsforsen.
Den ende nu levande som vi vet varit med på arbeten vid smedjan är Gruv Arvid Andersson. Han var 1920-21 med sin far Gruv Anders och var hantlangare där. Gruv Anders var smedbas där de sista åren innan smedjan lades ner. Vilket år detta var har inte gått att få reda på.
Det verkar konstigt att det inte fanns någon elektricitet till smedjan, varken till lyse eller maskindrift, fastän kraftstationen bara låg 200 meter rakt över älven. Ej heller var det något bruk av vattenkraft utan allt gjordes med handkraft. Arvid berättade att de rodde över älven vid Gruvan och cyklade sedan över Hulån och Skamhed till Skifsforsen. Där övernattade de hela veckan i ett rum som var byggt mot gaveln på smedjan. Den fina stenruinen stod kvar ända in på 1940-talet då någon upptäckte att det var fin sten att bygga källare av mm. När Flögsjövägen byggdes 1954-55 togs resten av stenarna bort och användes att bygga bron över Flögan.
Källor som uppgifter har hämtats från:
Byns Lars Larssons dagböcker
Robert Blixt, Nås
Sveds Olof Eriksson, Uppsälje
Gruv Arvid Andersson, Gruvan (efter giftermål Nordanåker)
Smeder vid Skifsforsen omkring 1930
Av Emil Samuelsson
Skifs Anders Johansson reste till södra Dakota, USA 1903. Han var född 1877. Som svensk-amerikan tog han namnet Skifsström. Efter två år kom han åter hem till Uppsälje för att hämta sin fästmö, Ruts Anna Larsson född 1876. Hon var min moster. Före återbesöket hemma hade Skifs Anders köpt en stor ö i Dakota där de skulle bosätta sig och driva jordbruk. Före återfärden till USA vigdes de i Järna kyrka. Äktenskapet resulterade i att de fick fyra barn, tre flickor och en pojke. Samtliga flickor dog unga. Pojken Clarence, som är min kusin, kom hit till Uppsälje och hälsade på oss släktingar.
Andra gången han var här bodde han hemma hos mig i tre veckor. Han berättade hur dom hade det där ute på ön i Dakota. Fadern dog då Clarence var sju år och modern fick ensam klara jordbruket så gott hon kunde. Då fadern levde drevs jordbruket endast som köttproduktion. Mjölken kunde inte säljas till mejeri beroende på att ön, som de bodde på, låg så långt från fastlandet. Istället användes då mjölken till uppfödning av kalvar. 1923 var fadern Skifs Anders hem till Sverige och sålde sina ägodelar i skog och mark till sin broder Skifs Johan född 1882, som var min svärfar. Då fadern Skifs Anders återkom till USA satte han in pengarna på bank. En kort tid därefter gick banken omkull och kunde endast redovisa 10% av det insatta kapitalet.
Skifs Anders Johansson (Skifsström), Dakota, USA
I mindre skala fortsatte modern med jordbruket. Då det var skördetid fick de hjälp av två ungkarlar som var svenskar och bodde på ön. En hette Jont Lars och var från Skifsforsen. Den andra hette Björnback Lars och var från Skamhed.
Modern började sälja grädde till staden på fastlandet. Med hjälp av en gammal häst skötte hon själv de strapatsfyllda gräddtransporterna. Först var det roddbåt över ett ganska brett sund med hästen simmande bunden efter båten. Så blev det omlastning på en vagn. Sedan var det omkring en svensk mils körning in till staden dit grädden levererades. Efter avlastning och proviantering så var det klart för hemfärden som inte fick bli försenad då många kor skulle mjölkas innan dagen var slut. Så gick det till i det förlovade landet på den tiden.
Modern började bli krasslig och det var dags att avveckla jordbruket. I samband med nedläggningen av jordbruket kom ett statligt kraftstationsbygge att spela en väsentlig roll fortsättningsvis, då deras ö till större delen genom bygget skulle komma under vatten. Staten köpte hela deras egendom och de fick en tomt på fastlandet vid ett ställe som heter Wheaton. Deras hus på ön kördes på vintern över isen i befintligt skick och placerades på den nya grunden. Transporten tog 3 timmar och mor satt vid köksbordet hela tiden berättade Clarence. Inte så lång tid därefter avled modern.
Allt detta har min kusin Clarence i Dakota, USA berättat.
Av Emil Samuelsson
Jöns Olov Svensson var född 1848, död 1931. Han var skomakare och kringvandrande pälsskräddare.
Farfar bodde i gamla stugan vid gården, där vi bodde. Ute hade han en vattentunna som han lade skinnen i tillsammans med en massa övriga medikamenter. Skinnen skulle ligga i badet en viss tid. Hur länge visste han exakt. Efter blötläggningen sköljdes skinnen noggrant i många vatten, varefter de skulle torkas hängande i stugan, där han förutom öppen spis hade vedkamin och huggkubbe inne i stugan. Kvällar tillsammans med farfar i stugvärmen är för mig oförglömliga minnen. Om sommaren efter den ordinarie slåttertiden fick ja följa med honom till Rutsberget, när han skulle slå fäbodvallen där. Slåttern började han vid fyratiden om morgonen och då jag vaknade hade han alla sina liar slöa. Jag var med som slipstensdragare i solvärmen. Det var inte det lättaste jobbet för en sjuåring, som jag var då. Då slåttern var överstökad stannade vi kvar vid vallen ytterligare tre veckor tills höet hade torkat. Det skulle då bäras in i ladan där för att till kommande vinter köras hem.
Denna berättelse är från år 1915 och kanske inte så lätt att förstå för en yngre generation med de enorma förändringar i arbetslivets villkor som skett under en mansålder.
Jöns Olov Svensson, vanligen kallad "Svengubben"
Av Gruv Algot Johansson
Sjutti Gubben Nils gick efter vägkanten och skar havre. Efter vägen kom Drängnilsgubben gående, bärande en väska på ryggen med utsäde, som han sålde. Han var även skogvaktare åt Bergslaget.
- Skä du a nô utsädä Nils, ropade han.
Sjuttigubben fortsatte skärningen som om ingenting hänt. Drängnilsgubben sade då lågmält:
- Skä du a timmerkörning då?
Då slängde Nils lien och kom springande till vägen. Då sporde Drängnilsgubben:
- Ja tänk hur ä e, ôm je björ (bjuder) dä Guds rika välsignelse, då hörsammä du intä, men då je björ dä nô jävilskap, då kom du på en gång
Av Gruv Algot Johansson
Knut Jannes hade hört talas om att det fanns någonting som kallades Brandförsäkring. Han tänkte att om han tecknade en sådan skulle det gå bra att göra sig av med sin dåliga stuga och sedan bygga en ny. Han pratade om sina skumma planer för sina grannar. Efter det han ordnat med försäkringen fick han hjälp av Malungs Erik att bära det värdefullaste inventariet till sin lada vid Nåsmyren. En natt vaknade grannar av eldskenet från hans stuga som stod i ljusan låga. Som sed var gick budkaveln att elden var lös. Gubbar kom springande med sina träbyttor för att släcka elden. När de fick se var det brann gick de fram och lyfte upp sina pälsar och värmde sig om baken. Jannes försökte få ut på försäkringen, men då hade skvallret nått fram till försäkringsinspektören, så Jannes fick i stället en stämning till tinget i Nås. Domaren vid tingsrätten frågade Jannes om det var sant att han själv hade tänt på stugan. Då svarade Jannes:
- Ja nog sa je sô då, men hä e nu sänninja skä frâm.
Av Gruv Algot Johansson
Erik på Holn (Kvarnhols Erik Ersson, Rutån) kom med sin häst och Långredä frå öna på lördagskvällen. Hä stog full Liljasbackân mä pôjkar då hän kam. Han stantä â sa tä pôjkar:
- Nu skänt i jär slut på erä alldeles där enda paviljongen. Hä skä kôm e ny pigâ eta Rutsbro Per öm måndâs môrgon. Ho skä vär bre yv gumpen sôm e lâdôr. Go natt.
Av Gertrud Haggren
Det fanns gott om loppor för. De trivdes och förökades i de små träfjösen, men de följde också gärna med in i stugorna. De små hoppande djuren var mycket besvärliga. Det behövdes bara att man fått en enda loppa på sig för att man snart skulle ha fullt av stora kliande loppbett på kroppen. Då var man tvungen att försöka få tag i loppan ”lôpp sä” som det hette. Det var då som man fick användning av loppvanten. Loppvanten var gjord av vitt fårskinn. Den var kort och saknade fingrar. Man bara trädde den över handen. Så satte man handen med loppvanten just där man kände att loppan höll på att bita. Då hoppade loppan in i den mjuka och sköna ullen. När man sedan synade loppvanten var det lätt att upptäcka den svarta loppan på den vita ullen och man kunde dräpa den.
Jag har aldrig sett en loppvante och den som berättade om loppvanten för mig var Halvars Olov Eriksson, född 1885. Han var en riktig spjuver, så jag vet inte om han bara skojade. Man kan dock fråga sig: Vart tog den stygga lilla loppan vägen? Den tycks inte finnas mer.
2012-01-19 På Uppsäljes hemsida för första gången
2012-01-22 Lagt in bättre bild på "brudskara"