Uppdaterad 2012-11-13
Ann Marie Jernhagen (troligen 1984)
Förord av webbredaktören
Den här artikeln om Uppsälje är en avskrift av en sida ur en av ortens tidningar. Av tidningssidan går ej att utläsa namnet på tidningen, inte heller datum. På baksidan av tidningssidan finns ett reportage om Uppsälje och där berättas om en studiecirkel som avslutades vintern 1984. Det ligger därför nära till hands att antaga att tidningen är från 1984. Vad tidningen heter kan vi bara gissa – var det Dalabygden?
I Byboken stavas Anne-Maries fars efternamn Järhagen och i de gamla släktutredningarna stavas Anne-Maries efternamn Jerhagen. Det verkar som om Anne-Marie ändrade sitt efternamn till Jernhagen när hon flyttade till Stockholm.
I Dalarnas hembygdsok från 1943 finns en uppsats om Järnadräkten författad av Anne-Marie Jernhagen.
Tidningsredaktionens förord
En som under många år har lagt ned ett stort arbete på att forska i Uppsäljes historia är f.d. läraren Ann Mari Jernhagen i Dala-Järna. Hon är själv inte född i byn men däremot hennes far som var frälsningsofficer. Att vara frälsningsofficer på den tiden innebar ett kringflackande liv och Ann Marie kände under ungdomsåren att hon inte riktigt visste var hon hörde hemma. Det var först när hon en sommar under studietiden återvände med sin far till Uppsälje som hon fann sina rötter. Hon hörde de gamla i byn berätta om hennes släkt som faktiskt bott i Uppsälje i 500 år. Ann Mari blev oerhört fascinerad av vad hon hörde och antecknade allt. När hon sedan återvände till seminariet skrev hon en uppsats om sin hembygd. Betyget blev stort A. Undra på det!
Vi har fått Ann Marie Jernhagens tillåtelse att publicera hennes intressanta uppsats som här följer i något förkortad version.
Ann Marie Jernhagen vid sin skrivmaskin (troligen 1984)
Ann Marie Jernhagen har också varit lärare i Uppsälje skola. Det var under en termin året 1945.
- * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * - * -
Av Ann Marie Jernhagen
På fastlandet söder och öster om Uppsäljeån ligger Uppsälje by. Den är en av socknens största byar och sträcker sig från Rutåns mynning, där älven delar sig, till några hundra meter nedanför den punkt, där Skams- och Uppsäljeåarna åter mötas. Själva bygden är en dalgång, bildad av älven. Den lösa jorden består av sandblandad mylla, här och var också av lera, men är mycket fattig på kalk och andra näringsämnen. I byns omedelbara närhet ligger en hel rad av myrar och kärr, som i äldre tider gjort det hart när omöjligt att odla säd. Trots detta har det under århundraden funnits en bofast befolkning, som dragit sig fram på vad deras åkrar, skogar och inte minst boskap givit dem.
Älven har tydligen i alla tider varit en flitigt använd färdled för folket här uppe. Men vad var det då, som förmådde människorna att arbeta sig uppför älven, förbi en mångfald forsar? Jo, det var förekomsten av järn och skinn. Skogarna vimlade av pälsbärande djur, och järn förekom och förekommer ännu i stor myckenhet överallt i myrarna i hela Järna socken. Man smälte den ur myrarna upphämtade malmen i primitiva men likväl sinnrika ugnar. Det överblivna slagget lades upp i en hög i närheten av ugnen. Slagghögar (på bygdemålet: ”hedningakrukör”) förekomma även på en del andra håll inom byn. Den mest anmärkningsvärda är den i närheten av Rössbättjen (eg, Röstbättjen = Rostbäcken), som kommer från den järnrika Hundåsflötta (flött = myr). Denna hög lär vara en av de största i Norden. Den är ej undersökt ännu, men härrör troligen från 800 – 1000-talet.
Socknens namn, Järna, kommer likaledes av rikedomen på myrmalm. Många århundraden fram i tiden foro människorna från olika håll i Dalarna till Järna för att hämta myrmalm. De sade därvid: ”Wij skolom åstad och järna”. Och så har socknens namn uppkommit. Möjligt är även att det i namnet Järna finnes en rest av det gamla Järnbärarland.
Ännu ett minne från Uppsälje förhistoriska tid (dvs före 1539), då Uppsälje första gången förekommer i skrift), utgör pilgrimsvägen. Olav den heliges grav i Nidaros utövade under hela medeltiden en mäktig dragningskraft på svenskarna, trots S:t Eriks grav i Uppsala. Pilgrims- och handelsvägen mellan Svealand och Norge gick genom Dalarne och även genom Järna. Vintervägen gick över älven i Nås socken till sjön Stora Nåsen, därefter till Lilla Nåsen på gränsen till Järna socken, så mellan Mörtmyran och Flintjärn över Järna-Nåsen, från denna över Rävholar (hol = höjd) i sydligaste delen av Uppsälje by och fram till Rutåns utlopp i Västerdalälven, ett stenkast från forngraven. Därifrån gick vägen över Skrossmyra (egentligen skall det nog vara Korsmyra), där det troligen stått ett vägkors). Vägen fortsatte förbi Munkkälla till Lerbäckens utflöde i älven, varpå vägen fortsatte över på andra sidan älven in i Äppelbo socken. Genom Uppsälje fanns det ännu ett alternativ: att gå över Born (born = större höjd) norr om den andra vägen.
De olika vägarna användes troligen olika mycket under olika år och även olika årstider, så att vägen över Rävholar användes under vintern och över Born vår och höst, ty den var torrare. Om somaren måste man gå en omväg runt myrarna omkring Nåsensjöarna, och vägen kom då fram genom själva Uppsälje. Dessa vägar ha trafikerats mycket långt fram i tiden. Det finns ännu levande människor, som i sin barndom sett långa karavaner av hästar på väg mellan Norge och Västmanland.
Den äldsta urkunden från Järna är av år 1417, men där nämns ej Uppsälje. Först år 1529 förekommer Opselia (Uppsälje) i en skattelängd. Man kan således inte med säkerhet veta något om byn före nämnda år. Men man kanske kan ana sig till något genom sägner bland folket. Sägnen är, i synnerhet i en avskild trakt, kanske mycket sannare än man först är benägen att tro. En händelse som borde ha satt djupa spår, är digerdöden. Men det är anmärkningsvärt, att man knappt kan finna någon tradition, som syftar hän på detta. Det finns en, mycket vag, som säger, att någon gång alla i en gård skulle ha dött på mycket kort tid. Möjligt är, att detta skulle kunna syfta hän på digerdöden.Men varför finns då inga säkrare traditioner härom som annorstädes i Sverige? Är det möjligt att digerdöden gått spårlöst förbi, eller har kanske alla invånarna dött?
Om detta senare varit fallet, hur har då återbebyggelsen skett? En tradition, som förmäler att leksandsbor haft fäbodar i Uppsälje, får nog betraktas som synnerligen osäker. En annan säger, att nåsbor haft fäbodar där. Men varför kunde ej järnaborna själva haft fäbodar? Namnet Uppsälje, liksom namnet på en annan by, Utsälje, tyder måhända på en fäbodbebyggelse. Sälje betyder enligt somliga språkforskare fäbod. Andra säger, att i namnet ingår det norrländska ordet ”sel”, som betyder lugnvatten. Naturförhållandena talar visserligen för detta, då byn huvudsakligen ligger vid lugnvatten mellan Kvarnholsforsen och Järforsen. Det kan antagas, att bebyggelsen återuppstått, genom att fäbodbebyggelsen så småningom övergått till fast bebyggelse.
I Engelbrekts bondehär var förmodligen också uppsäljebor med. För endast cirka 30 år sedan kom en gammal man av Perols-släkten och bjöd en kringresande en gammalhillebard, som enligt vad man sade, varit i hans faders släkts ägo i alla tider. Landstingsman Klar P.A. Pettersson var närvarande vid detta tillfälle, och han säger, att hillebarden var från Engelbrekts tid. Perolssläkten fanns i Uppsälje redan år 1539, då Gustaf Wasa för första gången lade skatt på Västerdalarne, och det är mycket troligt, att släkten funnits 100 år tidigare.
En enda gång, som man vet något om, har bygden hemsökts av fiender. Det var då danskarna jagade Gustaf Wasa i Dalarne. En dansknorsk här hade blivit slagen av dalkarlarna i Skottmyren i Venjan, och spillror av denna här drog sig ner mot södra Dalarna, men järnakarlarna mötte dem och slogo dem i grund. Danskarna fingo ”skamdume” lämna valplatsen. Möjligen är, att byn Skamhed fått sitt namn därav. I närheten av stridsplatsen, den s.k. Jutmyra, som numera är uppodlad, fann landstingsman P A Petterson en gång en kanonkula. På udden i älvbukten norr om Storån finnas tre gravkullar, där fallna jutar lär ha blivit jordade. I många gamla stugor lär det också finnas spisstöd av gevärspipor som tagits vid jutlaget.
År 1539 skattlades Dalarne för första gången av Gustaf Wasa. I denna skattelängd nämns Opselia, som namnet stavades då, för första gången. Dess bondelaxman d v s skatteuppbördsman var Per Olsson, om vars släkt Perols nyligen nämnts.
Byn bestod av fyra gårdar. En låg några hundra meter från älvens strand, just där Skamsån och Uppsäljeån flyta samman. Söder om denna låg Per Olssons gård på samma plats, där i nutidens tre av byns sju perolsgårdar ligga i en klunga. Sydväst om denna låg ännu en gård nere vid älven vid Pellams, och den fjärde gården låg antingen på sluttningen av Born eller längre upp vid älven. Vem av de övriga tre bönderna, Lasse Staffansson, Oloff Jonsson och Oloff Andersson, som ägt respektive gårdar, vet man inte.
Per Olsson hade även att ta upp skatt i Västgård. Bland denna bys bönder fanns en, som kallades Erik Wed Kyrkia. Det fanns redan mycket tidigt en träkyrka i Västgård. I slutet av 1400-talet eller början av 1500-talet byggdes en stenkyrka alldeles intill den förra, vilken senare emellertid inte revs ner utan så småningom byggdes om till klockstapel. Denna nyare kyrka var i bruk ända till början av 1800-talet, då den revs och en ny byggdes upp delvis på den gamla kyrkans grundmurar. Den invigdes år 1822. Vid detta kyrkobygge voro uppsäljeborna mycket ivriga arbetare och både kvinnor och män gjorde dagsverken.
Från Uppsälje gick en väg ner till kyrkan. Spår av denna finns ännu i namnen Stigholn (hol = höjd), Stigkälla och Spångflötta (flött = myr). Den förut nämnde P A Petterssons far hade en nyodling vid Spångflötta, och då han började plöja där, fann han en gammal väg belagd med breda itukluvna stockar.
Vid den första Älvsborgs lösen efter nordiska sjuårskriget 1570 hade byn sex gårdar. Den i 1539 års skattelängd nämnda Oluff Jonsson levde ännu. De övriga fem bönderna äro förmodligen söner till de från 1539 nämnda bönderna: Staffan Larsson och Jöns Larsson äro söner till Lasse Staffansson, Oluff Persson och Halffuord Persson söner till Per Olsson och Anders Olsson son till Oluff Andersson.
År 1613 var det samma antal gårdar. Fyra av ägarna äro troligen söner till de fyra av bönderna från 1570, och två äro sannolikt sonhustrur och voro då änkor.
Mantalslängden för år 1660 utvisar att byn har tio hushåll med sammanlagt 28 personer med pigor och ”inhysen” medräknade. Utan dessa blir det 23 personer.
År 1690 är invånarnas antal likaledes 28, men hushållens antal är 11 eller 14.
Enligt en kunglig förordning kom den första kyrkoboken eller husförhörsboken till i Järna församling år 1710.
Linné företog en resa genom Dalarne och besökte även Västerdalarne. Han säger att ”de tre Västerdalarnes största förmåner äro Malungs ängar, Järnas åkrar och Mägdåsens bete”. Han har även talat om några surbrunnskällor. Möjligt är att han har syftat på bl a en källa vid Sandåsflötta i Uppsälje. Även den förut nämnda Rössbättjen har ”surt” vatten.
Första gången soldater nämnes i mantalslängden är 1690. Uppsäljes soldater hette Jon Blom och Jsak Brask. Järna socken var indelad i 23,5 soldatrotar. Soldaterna hade ej torp utan voro avlönade in natura eller ibland kontant.
År 1741, berättas det, stupade Skuttens Rotes soldat vid Villmarsstrand. Man anskaffade en ny, som emellertid dog innan årets slut. Den nya soldat, man då anskaffade, dog också innan nästa år gått ut. Då fanns det ingen i socknen, som ville bi Skuttens soldat. Man hade alltså ingen annan råd än att skaffa en från annat håll. Och så inkallades en man från Värmland, som blev stamfader för släkten Skutt eller, som den senare kallades, Vik. På samma gång inkallades två andra soldater från Värmland, vilka kallades för Ruten och Dalkarln. De blevo stamfäder för respektive Ruts- och Halvarssläktena i Uppsälje.
Järna socken är uppfylld av myrar och kärr. Dessa ha inverkat högst menligt på odlingen i bygden. Det har varit så frostlönt, att det varit så gott som omöjligt att odla säd. Dessutom är jordmånen inte den bästa. Det är mest sandjord och här och var istidslera, men kalk och andra näringsämnen äro synnerligen ovanliga. Ljungen, ”järnaklövern”, frodades på det, som borde vara åkrar. Bönderna i grannsocknen Nås, där jordbruket var något bättre, sade: ”Då grönä blommä, då ökä Järkarl-krona”. (Då ljungen blommar, ökar järna-karlarnas korn). Jorden gödslades också illa, och när man t ex skulle så gräsfrö, gick man ut och skrapade ihop det, som samlats på ladugolvet under vintern. Med detta ”hömörk” besådde man sedan åkrarna. Hur skörden blev, kan man ju lätt tänka sig.
Järnaborna hade det oerhört fattigt, och särskilt på kontanter. En ekonomisk ljusning inträffade, då Stora Kopparbergs Bergslags AB, anlade bruken Snöån, Andersfors och Eriksfors. Genom bruksverksamheten erbjöds möjlighet till körslor och annat arbete. För Uppsälje blev det ytterigare ett värdefullt plus. För transport av Anderforsprodukterna blev det nödvändigt för bolaget att anlägga en landsväg, som skulle förbinda Andersfors med Stora Västerdalslandsvägen. Denna kom att dragas fram från Bessargrådan (gråda = mindre fors), vid Västgård rakt över skog och myrar genom Uppsälje ner till Andersfors. Vid Bessargrådan byggdes en bro av järnabonden Högosta Lars Mattson i Snöborg år 1837. Bron byggdes på fyra stenkistor mitt ute i grådan. Det är en rödmålad träbro med fem spann. Den är ej byggd rakt över älven utan går i en båge åt öster, dvs samma hålla, åt vilket älven flyter. Högosta Lars var ingen bokligt bildad man, men här kom det s k bondförståndet att fira en av sina mest lysande triumfer. När han skulle göra klart för dem, som skulle bygga bron, hur han ville ha det, måste han rita upp denna i naturlig storlek på en finharvad åker.
Bygdens utveckling på skolans område är rätt intressant. Församlingens framsynte kyrkoherde Fröman och inspektor Lindgren på Snöå bruk försökte redan samma år folkskolestadgan trätt i kraft, 1842, få den tillämpad. Den vackra framåtanda, som tar sig uttryck i dessa båda herrars strävan, och som hedersamt vittnar om deras upphöjda önskan att gagna sitt folk, möttes av det envisaste motstånd. Visserligen voro de tätmän och hade ett utomordentligt inflytande i kommunen, men trots detta stodo de i denna fråga ensamma, vilket bäst belyses av det förhållandet, att till den sockenstämma, som hölls den 12 maj 1844 i vilken skolfrågan skulle behandlas, endast en, riksdagsman Gezelius, infann sig i sockenstugan. De övriga järnakarlarna voro likväl i stor myckenhet samlade i sockenstugans närhet. Tvenne gånger uppmanades de att komma in. Men nej, det behagade dem inte. De tyckte bättre om att ha sin stämma för sig ute på kyrkbacken. Det var sålunda ingen lätt sak att föra denna fråga igenom, och först 1847 kom skolstadgan att praktiskt tillämpas inom Järna församling. Folkets reserverade inställning mot skolstadgan bottnade säkerligen inte i oreflekterad tjurskallighet. Det var vetskapen om deras ringa ekonomiska bärkraft samt kanske en aning medfödd reservation mot allt nytt, som denna gång grep ett måhända allt för hårt tag om dem. Den skola, som kom till 1847 förlades till Myrbacka, var under många år socknens enda. Först år 1880 kom Hulåns skola till, vilken sju år senare följdes av Uppsälje skola.
Den blomstrande utvecklingen som byn företedde på 30-talet, hänger mycket samman med den nya kommunikationsleden Myrbacka – Uppsälje – Vansbro, landsvägen, som fullbordades 1924.
Det är en seg kamp, som har kämpats mot en karg natur och en mager jord, som endast så småningom har lämnat ifrån sig en någorlunda tillräcklig bärgning.
Här stå generation efter generation i en obruten kedja. Från den avlägsna tid, då dess spår förloras i det gångnas dunkel och upp till nutiden har det växlat åtskilligt för detta släkte. Men en sak har varit generationernas gemensamma gåva: envis energi, uthållig framåtanda och denna rentav rörande kärlek till den fäderneärvda torvan. Och därför har varje släktled lämnat arvet rikare än det tagits emot.