Under 1950-talet gick jag på en fyraårig utbildning på Uppsala Folkskoleseminarium, och jag tog min examen 1955. Ungefär en gång i månaden hade vi som uppgift att lämna in en uppsats från ett urval av ämnen.

År 1953 i januari fanns ämnet ”Min fädernessläkt” med. Det ämnet nappade jag på och skrev nedanstående essä om släkten Hundås.

Min fädernessläkt

I nordvästra Dalarna, just där Västerdalälven efter en kraftig krökning rinner rakt mot norr, ligger en by som heter Uppsälje. Den byn sträcker sig utmed älvens östra sida och är efter Dalarnas förhållanden en tämligen stor by. Större delen av dess befolkning (ca 120 familjer) livnär sig på jordbruk i förening med skogsbruk.

Till denna by kom under 1820-talet en yngling som hette Sven, vilken fick plats som dräng vid en av de större gårdarna. Han kom från en angränsande socken (troligen Nås) men betraktades ändå som en ”utböling”, och inte förrän han efter något år tillägnat sig den för byn så karaktäristiska dialekten, vågade han fria till en flicka i en av granngårdarna, Carin Larsdotter (född 1801, död 1864). Frieriet kröntes med framgång och ledde så småningom till giftermål.

Med stor möda och enveten energi hade Sven dessförinnan röjt lite mark åt sig, och på den platsen timrade han upp en stuga. Till hjälp åt det unga paret hade Svens svärfar välvilligt skänkt ett par åkrar. Stugan byggdes på en låg ås, som heter Hundåsen, och därför fick han alltid heta Hundås-Sven. Detta Hundås har sedan dess varit släktens gårdsnamn.

År 1837 föddes första barnet, en pojke som döptes till Lars. Senare utökades familjen med två flickor. När den yngsta flickan var endast fyra år gammal dog Sven. Han var då i sina bästa år. Carin fick själv försöka försörja sina tre små barn, en uppgift som inte var lätt eftersom avkastningen från tre kor och några får var det enda hon hade att tillgå. Till råga på allt så blev det missväxt år 1850. I det fattiga hemmet på Hundåsen kunde inte längre den ensamma mamman försörja de små. Den då 13-årige Lars fick därför ge sig ut och tigga sin föda och om möjligt skaffa sig arbete.

Efter fyra år återvände Lars till hemmet och blev då till verklig hjälp på gården. Han skaffade en häst och började odla mera mark. Genast tog han själv ledningen för arbetet och när han senare vid mitten av 1860-talet gifte sig med Skinnar Anna Ersdotter (född 1835, död 29/3 1913) rådde ett relativt välstånd i det förut så fattiga hemmet. Lars hade nämligen under sina fyra års bortavaro lärt sig att göra skor, ett arbete som gav en välbehövlig extraförtjänst.

På tio år fick Skinnar Anna tre barn, av vilka det mellersta var en pojke som fick namnet Erik. Han föddes 1870 och är min farfar, som fortfarande (1953) lever och är vid full hälsa trots sin höga ålder. De övriga barnen var Katarina ”Katrina” född 1868 och Anna född 1873. Anna gifte sig med Anders Östberg i Östnor utanför Mora.

Då farfar vuxit upp fick han ta hand om skötseln av gården, medan hans far helt övergick till skomakarsysslan. Farfar berättar att det alltid rådde en minutiös ordning på skomakarbänken. Allting hade sin bestämda plats, så Hundås-Lars behövde därför aldrig titta upp då han skulle ta ett verktyg. Därför blev han mycket arg om det kom barn in i verkstaden, för de kunde inte låta bli att plocka med verktygen. Det hände också att äldre personer blev utvisade om de inte höll fingrarna borta från hans saker. Med tiden lärde sig också farfar att göra nya skor och att laga gamla. Han var förresten den ende som med blida ögon sågs i skomakarverkstaden.

År 1898 gifte sig farfar Erik och med min farmor Ilar Stina Johansdotter (född 20/1 1874, död 16/2 1959). Till midsommar fyra år senare flyttade de från Hundåsen till andra ändan av byn, där farfar låtit bygga en stuga på mark som farmor hade ärvt. Denna egendom var förhållandevis ganska stor och fordrade därför mycket arbete, men eftersom barnen blev många fanns det snart hjälpande armar.

Min far Edvard föddes 1901 och är deras äldste son och han var följaktligen den som först skulle ha kunnat hjälpa till på gården, men han intresserade sig inte alls för jordbruket utan tog plats på en mekanisk verkstad. Under sin fritid sysselsatte han sig alltid med tekniskt och mekaniskt arbete. Han reparerade motorcyklar och bilar och han byggde elektriska motorer och senare även radiomottagare. Han sysslade även med framkallning av fotofilm. Intresset för allt tekniskt är fortfarande lika stort, och han äger nu en liten reparationsverkstad i Uppsälje.

Efterord

Ja, detta var några generationer av min fädernessläkt. Några utmärkande släktdrag vågar jag inte ange eftersom bedömningen inte skulle bli tillräckligt objektiv. Kanske kan ändå något drag spåras i uppsatsen.

Själv blev jag så småningom mellanstadielärare i Mora. En tjänst som jag sedan hade under flera decennier.

Hundås Erik Eriksson

Mora, mars 2012

Hundåssläkten enligt Byboken

Av Lennart Castenhag

Missväxten 1850 var säkerligen ytterst besvärande för den ensamstående Carin med sina tre barn. Under andra halvan av 1860-talet drabbades åter Uppsälje av missväxt liksom landet i övrigt. Från Uppsälje emigrerade de första familjerna till USA under de åren.

Gård nr 92 enligt Byboken. Den timrade stugan som Sven uppförde på 1830-talet kompletterades med ett stall av sonen Lars.

Den timrade stugan som Sven uppförde bestod av en bostadsdel med ett enda rum samt ett fjös för tre kor och några får. När sonen Lars återvände hem byggde han till ett stall för en häst. Den stora ladan i bakgrunden kom till långt senare liksom det nya boningshuset som idag finns på gården.

Enligt Byboken är det gård nr 92 som har byggts av Hundås-Sven.

Hur släkten utvecklades enligt Byboken

I Byboken kan vi läsa om att det var gård nr 92 som Hundås-Sven (1803-1847) byggde åt sig. Han hette Svensson i efternamn och han gifte sig med Carin Larsdotter (1801-1864). De fick tre barn: Lisa (född 1833), Lars (född 1837) och Margareta (född 1842).

Lars var den av barnen som övertog gården. Han gifte sig med Anna Ersdotter (född 1835) från Morn. De fick fyra barn: Katarina (född 1868), Erik (född 1870), Anna (född 1873) och Lisa (1878-79). Lars var den som införde skomakaryrket i släkten.

Det blev dottern Katarina (född 1868) som övertog släktgården tillsammans med Knut Anders Andersson (född 1866) från gård 72. Det verkar som äktenskapet blev barnlöst, så Elisabet (född 1906) från gård 56 övertog gården tillsammans med Viktor Wik (född 1901). Elisabet (född 1906) var dotter till Erik (född 1870) och Stina (född 1874) och därmed brorsdotter till den barnlösa Katarina. Gården ägs idag av Elisabets dotter Gudrun Wik.

Erik (född 1870) gifte sig med Ilar Stina Johansdotter (1874-1959) från gård nr 58, och de lät uppföra gård nr 56 som fortfarande är i släktens ägo. Erik hade lärt sig skomakaryrket av sin far så han uppförde ett skomakeri på gården. Erik och Stina fick 6 barn: Anna (född 1899), Edvard (född 1901), Karl (född 1903), Elisabet (född 1906), Signe (född 1909) och Berta (född 1912).

Karl (född 1903) flyttade till gård 163, men flyttade senare tillbaka till fädernesgården.

Edvard (1901-1990) kom att bosätta sig på gård nr 70. Han gifte sig med Judit Vettergren (1902-1992). Edvard hade en cykelverkstad hemma på gården och han sålde cyklar, mopeder och lättviktsmotorcyklar. Edvard och Judit fick tre barn: Berit (född 1932), Erik (född 1928) samt Maj-Lis (född 1938).

Nya fakta ur Lantmäteriets arkiv nov 2012

Carin Larsdotter (f. 1801) var dotter till Daniels Lars Larsson på gård 89. Möjligen var det också på den gården som Sven tjänade dräng. I Lantmäteriets arkiv har värdefull information kunnat återfinnas som belyser vad som hände på gård 87. Här är ett sammandrag.

År 1817 ägde Sven Svensson en gård (nr 87) med totalt 402 snesland. Inägorna hade arealen 270 snesland. År 1849 anses gården kunna föda tre familjer, men det är fem familjer som har sin försörjning av gården. Dessa är:
- Hundås Nils Svensson.
- Hundås Eric Svensson.
- Hundås Sven Svensson (1803-47).
- Johan Gezelius.
- Börs Johan Matsson.

Hundås Sven Svenssons öden känner vi till. Johan Gezelius tog över gård 88. Börs Johan Matsson flyttade till gård 105. Kvar på gården blev Nils och Eric.

Vad som hände efter 1849 kan vi bara gissa oss till, men vi vet att på 1880-talet var gård 87 ej längre i Hundåssläktens ägo. Ilar Lars Persson hette den nye ägaren.

Gissningsvis var Hundås Nils Svensson far år Hundås Nils Nilsson (f. 1834). I listorna över emigranter återfinner vi honom. Han emigrerade 1880 till Amerika med hustru och fyra barn. Detta skulle i så fall förklara varför Ilar Lars Persson tog över gården på 1880-talet.

Av ovanstående kan vi se att Hundås Sven Svensson (f. 1803) var född på gård 87. Möjligen var det hans far, Sven Svensson d.ä., som flyttat från Nås till Uppsälje. Det skulle i så fall varit Sven Svensson d.ä. som brottades med dialekten. Olyckligtvis framgår det inte av uppgifterna i Lantmäteriets arkiv vad hustrun hette till Sven Svensson d.ä., och här kan släktforskning bidraga med information.

Som visas ovan var gård 92 ingen egen enhet 1849. Kanske bildades gården på 1880-talet i samband med att gård 87 övergavs av Hundåssläkten.

Släktforskning för att styrka en hypotes

Hypotesen att Hundås Nils Nilsson (f. 1834) var son åt Hundås Nils Svensson borde klarläggas genom släktforskning. Kanske är det så att den nuvarande Hundåssläkten i Uppsälje har släktingar i Amerika. Om någon inom Hundåssläkten, eller någon närstående till Hundåssläkten, tar upp denna tråd får vi kanske veta med säkerhet.

Vad hände sedan?

Gård nr 70 är således den gård som artikelförfattaren Erik Eriksson föddes på. Den ligger på mark som i mitten av 1800-talet var i Hundåssläktens ägo (det är kanske därför som området kallas "Uta"). På 1990-talet övertogs gård 70 av hans syster Maj-Lis (Berit hade flyttat till Stockholm och han själv hade flyttat till Mora). Maj-Lis överlät gården för något år sedan på Hundås Elsie Karlssons dotter Anna. Elsie och Maj-Lis är kusiner, så gården är således kvar inom släkten.

Gårdarna 56 och 70 kan lokaliseras med hjälp av denna karta.

Gård nr 56 enligt Byboken. Detta är boningshuset där Erik och Stina bodde med sina sex barn.

Gård nr 56 enligt Byboken. Skomakarstugan mitt i bild. Fjöset till vänster.

Gård nr 70 enligt Byboken. Edvards cykelverkstad är utanför bild (till vänster).

Vad säger de gamla kartorna?

Av Lennart Castenhag

I samband med storskifte i byn under första halvan av 1800-talet upprättades mycket detaljerade kartor 1817 och 1849. På kartan från 1849 förväntar vi oss att finna Hundås-Svens stuga eftersom den uppfördes på 1830-talet. Nedan visas kartor från det aktuella området.

1817 års karta. Gården som visas på kartan revs i slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet för att ge plats åt gård 93.

1849 års karta. Pilen markerar var vi förväntar oss att finna Svens stuga.

På 1817 års karta finner vi någon slags byggnad på den plats där Svens stuga skulle komma att ligga. På 1849 års karta finns något på den platsen som skulle kunna tolkas som en byggnad. Kan det vara så att det fanns en enkel lada på den plats där Sven skulle komma att uppföra sin stuga? Erik Eriksson berättar ju att "Sven röjt lite mark åt sig". Måhända innebar röjningsarbetet att han monterade ner ladan för att på dess plats timra upp sin stuga.

1849 års karta har lagts ovanpå en karta från 2011.

Av ovanstående karta framgår att stora delar av det gamla vägnätet och åkrarnas placering stämmer med den nutida kartan, men de flesta av byggnaderna har tillkommit efter 1849.

På gård 89 bodde den Lars Larsson som var född 1780 och som var far till Carin Larsdotter som föddes 1801. Det säjs ju att Hundås-Sven tjänade dräng på en av de större gårdarna i byn och Carin kom från granngården. Kan det vara så att det var gård 89 som Sven tjänade dräng på? Det sägs ju också att Carins far skänkte lite åkermark till Sven och Carin.

Satellitfoto över området från 2006.

Gudrun Wiik berättar

Hundås-Svens stuga brukar vi kalla "fjöskammaren". Den hyrdes under några år från slutet av 1910-talet till mitten av 1920-talet av Kärr Johan Olsson (1892-1961) och Sveds Anna Eriksson (född 1890, från gård 171). Där bodde de med barnen Anna (född 1918), Fridolf (född 1919) och Birgit (född 1921). I Byboken kan vi läsa att de sedan köpte gård 98 där ytterligare fyra barn föddes.

Fridolf besökte vår gård år 2005 och han tittade in i fjöskammaren där han bott. Han berättade då att han som liten blev skrämd av en hund då han satt på fjöskammartrappan. Händelsen gjorde att han tappade talförmågan under flera månader.

Efter det att mina föräldrar, Viktor Wik och Hundås Elisabet Eriksson, gift sig på 1930-talet, flyttade Anders (född 1866) och Katarina (född 1868) ut i fjöskammaren.

Min fabror Johan Vik bodde också en tid i fjöskammaren, men det var innan nya stora bostadshuset byggdes.

Dokumenthistorik

2012-11-29   Nya arkivuppgifter visar att Sven Svensson var född i byn på gård 87.
2012-04-07   Kompletterat med Gudrun Wiiks berättelse.
2012-03-10   Kompletterat med satellitfoto & bättre bild av Svens stuga.
2012-03-09   En första utgåva.