Ett besök vid Bastbergets fäbodar

En delegation från Uppsälje med med bland andra Åke Eriksson, Inga Hansson och Inga-Britt Arvidsson, Kajsa Olsson och Barbro Andersson besökte Ann-Britt Nilsson på hennes fäbod vid Bastberget sommaren 2009. Ann-Britts fäbod ligger i Hebuan och den har varit i släktens ägo sedan urminnes tider. Hur gammal fäbodstugan är vet hon inte riktigt, men hon gissar på att den är byggd någon gång på 1700-talet.

Delegationen från Uppsälje hos Ann-Britt Nilsson                                                             Foto: Åke Eriksson

- Under en vecka varje sommar bor jag här och sköter kor, kärnar smör och gör ost. Vi turas om, mina släktingar och jag - en vecka i taget - för att hålla fäboden levande under sommaren, berättar Ann-Britt.

Bastbergets fäbodar 15 km söder om Mockfjärd var på 1800-talet Skandinaviens största fäbodområde. Idag finns här ca 150 gårdar fördelade på fem fäbodbyar. Det är Börsbuan, Åsbuan, Hebuan, Lindbuan och Berget.

År 1549 finns fäbodområdet omnämnt i domböcker som ”Bastemon” och vid stortskiftet i början av 1800-talet fick fäbodområdet den nuvarande uppdelningen i fäbodbyar. Bönderna i byarna i Mockfjärd tilldelades fäbodlotter i respektive fäbodby. På 1800-talet var det omkring 100 hushåll med ca 600 djur bodde på platsen under somrarna.

Bakgrunden till att fäbodarna etablerades var att betesmarkerna helt enkelt inte räckte till hemma i byn. Antalet kreatur hade nämligen ökat kraftigt för att ge föda åt den snabbt växande befolkningen.

En av de äldre i Mockfjärd minns från sin barndom att omkring den 10 juni buffrade man till fäboden, dvs man vandrade gemensamt med sina djur dit. Datumet för buffringen hade kungjorts i kyrkan. Att så skulle ske hade fastställts i en lag från år 1651. I Mockfjärd samlades alla på en bestämd plats och man inväntade dem som bodde på andra sidan älven som skulle forslas över med pråm. Det dröjde ända till 1895 innan man fick en bro över älven.

På 1800-talet klövjades packningen. Kor och människor vandrade sedan gemensamt till Bastberget. I början av 1900-talet fick människorna det lite bekvämare. De fick då åka häst och vagn. Nuförtiden fraktas djuren med lastbil.

I början av juli var betet på fäboden slut. Kullorna fick vända åter till Mockfjärd med djuren för att hjälpa till med slåttern. Glädjen blev stor i byn när kullorna kom tillbaka och man firade med dans. Komidsommarfesten i Dala-Floda får här sin förklaring.

Efter 2-3 veckor återvände kullorna med djuren till fäboden och de stannade där till sena hösten. Deras uppgift var att se efter djuren och de turades om att valla korna på bete i skogen. De kullor som inte vallade kor hade full sysselsättning med att göra ost, smör och mesost. Kullornas uppgift var även att sy och sticka – något de gjorde samtidigt de vallade kor.

Bastbergets fäbodar är ännu idag, år 2009, levande fäbodar vilket innebär att man har haft fäboddrift i drygt 400 år. Ytterst få fäbodar i Sverige har en så lång tradition. Utmed den långa fägatan ligger byggnaderna – flertalet av dem är grå. Från veckan efter midsommar och hela juli är det liv och rörelse vid Bastberget – inte minst beroende på de turister som letar sig hit för att få ta del av det speciella fäbodlivet.

De inhägnade täkterna slås eller nyttjas idag som privat tomtmark. Korna betar fritt på skogen och de återvänder varje eftermiddag för att mjölkas i fjöset (ladugården). De flesta gårdarna är kvar i släktens ägo och används som sommarbostäder.

Bastbergets fäbodområde är idag klassat som riksintressant på grund av sitt kulturhistoriska värde, och fäbodområdet är också utpekat som riksobjekt för naturvården.

Från Bastbergets utsiktsplats har man en milsvid utsikt. Från fäbodområdet finns en stig dit, men om man tar en omväg kan man åka dit med bil. Här på utsiktsplatsen finns en slogbod där man kan grilla korv och koka kaffe.

Basten var en jätte, och det är han som givit namn åt Bastberget. En dag när Basten vandrade över skogen med en säck sand på ryggen hände det att det gick hål på säcken så att sand rann ut – på så vis bildades den väg vi har idag till Norra Tansbuan. Hålet på säcken täpptes ibland till av stenar som också fanns i säcken, och på så vis bildades de åsar som idag kallas Galtryggarna.

Strax väster om Bastberget ligger några djupa raviner. Platsen kallas Josefsdal och är Mockfjärds eget Blåkulla dit häxorna far på skärtorsdagsnatten.

Tron på häxor höll sig levande ovanligt länge i Mockfjärd – den sista häxprocessen förlöpte så sent som vid 1800-talets mitt.