Brännvinskroken

Låt din fantasi ta dig så där 150 år tillbaka i tiden, till den tid då här förbi gick under vinterhalvåret all trafik mellan västerdalssocknarna och handelsstäderna Falun, Hedemora, Säter och Gävle. Hästar och slädar lastade med salt, sill, säd, mjöl, hudar och handgjorda laggkärl. Frusna karlar i slitna vadmalskläder. Statens och kyrkas tjänare, domare och prelater, på färd mellan gästgivare-gårdarna, där den klassens folk tog in. Här pulserade alltså västerdalstrafiken, så länge tjälen bar fororna. Vintern var den årstid då sjöar, myrar och annan slätmark erbjöd den lättaste framkomligheten för de små och svaga hästarna - den tidens transportörer.

Här passerade således den så kallade Nesvägen från Rågsveden i Äppelbo till Heden i Nås. På sommaren följde de betydligt färre fororna den knaggliga vägen längs Västerdalälvens norra strand. Och just här, där Nesvägen gör en skarp böj runt Ljustjärn, låg Brännvinskroken, beteckning på både vägkrok och vägkrog.

Krogar eller rastställen var det gott om längs vintervägarna. På den tiden trodde man att man kunde hålla värmen i kroppen med hjälp av alkohol. Det sved ju och "värmde" när man drack. Nu vet vi bättre . . . . .

Här kunde således resande får mat, dryck och enkel övernattning. Traditionen säger, att en änka från Norets by var den sista krögaren här.

Näsvägen plogades sista gången något år in på 1850-talet. Därmed var också Brännvinskrokens öde beseglat. Kvar finns några hörnstenar och rester av stugtrappan.