Svalkan ett minne blott

Strax före julhelgen 2009 revs den gamla byggnaden som en gång i tiden varit byns samlingspunkt och kontaktpunkt för världsnyheterna.

Åke Eriksson har med hjälp av släktingar grävt fram följande information om caféet:

Huset byggdes 1928 av Jöns Axel Eriksson och hustrun Ester Eriksson, född Bång. De drev ett mindre jordbruk och hade något år senare även ladugård och lada på tomten.

När många utsocknes arbetare kom till kraftstationsbygget i Skifsforsen genom AK-jobb vid 1930-talets mitt tyckte Ester att ett café nog skulle nog gå att driva i Uppsälje. Hon hade tidigare jobbat i Dalstugan i Vansbro och på Knut Emmas café i Myrbacka så hon var väl förtrogen med hur ett café skulle skötas. Någon gång mellan 1934 och 1935 startade hon caféet som fram till 1956 blev en samlingsplats för byns ungdom.

I cafébyggnaden, som ju också var Ester och Jöns Axels bostad, kunde man erbjuda nattlogi för dem som så önskade. Denna möjlighet uppskattades under krigsåren 1939 till 1945 av många militärer och en och annan handelsresande.

De luftbefakningsflickor som var stationerade i byn utspisades på caféet som populärt kallades Svalkan. Det sägs att namnet härstammar från en skogskoja som Jöns Axel och Sven Emil bodde i under den tid då de arbetade i skogen. Axel lär ha spikat upp en bräda över dörren till skogskojan med texten: SVALKAN. Namnet överfördes sedan till caféet.

I Uppsälje fanns vid den här tiden ett fotbollslag med namnet "pi flôtta". Efter träningspassen sa man ofta att man skulle cykla iväg och "köp e dräcka tä svalk sä mä på Svalka".

Huset såldes 1977 och den nya ägaren byggde till en rymlig farstu. Så småningom förföll huset så att det till sist omöjligen kunde göras beboeligt igen. Nu är huset borta - sånär som på farstun.

Ester och Axel fick två barn, Anna-Lisa och Nils-Eric. Så här berättar Nils-Eric om sin uppväxt i Svalkan och vad som sedan hände honom:

I café Svalkan var det alltid många ungdomar och där åt luftbevakningsflickorna under krigsåren, när de bodde i den äldre stugan hos Liss Erik vid färjestället "Jöns-stada".

Jag minns mycket väl 8 maj 1945 segerdagen och andra världskrigets slut. Vår ordinarie lärare Eric Andrén var inkallad till militärtjänst och vi hade Ann-Mari Jerhagen som vikarie. Hon bad mej gå upp till hennes lärarbostad och lägga in mer ved i,vad jag minns, kakelugnen.

Radion stod på i rummet och ett öronbedövande jubel hördes. Reportern närmast skrek ut att kriget var slut och att det äntligen blivit fred. Folkmassor hördes hurra i Stockholm och det meddelades att städer världen över firade rejält. Glad och överlycklig sprang jag tillbaka till klassrummet och berättade med andan i halsen den glädjande och efterlängtade nyheten. Fröken bad oss stå upp och sjunga: "Du gamla,du fria". Sen gick vi ut på gården och hissade svenska flaggan.

Det är ett känslomässigt, starkt minne från skoltiden i Uppsälje och vår uppskattade lärare Ann-Mari Jerhagen.

Efter real- och studentexamen i Filipstad 1952 blev det för min del seminariet i Uppsala och lärarjobb i Grönö i Uppland. Därefter några år i Äppelbo och sedan studier i Umeå vilket resulterade i ett lärarjobb i Gävle som varade i 31 år.

Nils Eric Ericsson
Gävle

Nils-Eric berättar vidare i ett annat brev:

En dag kom två av bevakningsflickorna gående med en skottkärra, de hade skickats av Liss Eriks Sigfrid, och de bad att få låna ett "rumpdrag". Mor höll masken och bad dem vänta i caféet. Detta var ett inte ovanligt skämt på landsbygden förr i världen. När man skulle slakta en gris, så ville man inte att barn skulle se på utan de skickades iväg till någon längre bort i byn för att hämta ett rumpdrag. När de så kom tillbaka var grisen slaktad.

Inne i ladan tog mor fram en säck, stoppade i några rovor, knöt igen och la säcken i kärran. Glada och ovetande om det spratt de utsatts för vandrade de tillbaka med skottkärran och rumpdraget till Sigfrid, medan mamma Ester slog sej på knäna av skratt.

Några dagar senare satt jag och övade på mitt dragspel i caféet, när en flott bil stannade utanför. Jag var beredd att gå när tre herrar steg in. En av dem bad mej spela "Arholmavalsen". Det kunde jag och mottog hela 15 kronor. Mamma berättade att givaren var Carl Munters från Dala-Järna, han, som tillsammans med von Platen hade uppfunnit det moderna kylskåpet. Vid överlämnandet sa han att jag skulle köpa något "till musikens befrämjande". Jag visste inte vad det betydde men hade länge önskat mej ett lamm och nu hade jag pengar - kunde köpa en nästan fullvuxen tacka som döptes till Ulla.

Innan hon blev riktigt hemmastadd första kvällen var det ett evigt bräkande. Fader Axel yttrade då påpassligt: Är det här verkligen till musikens befrämjande?