Redan år 1871 väcktes på Järna sockens finnmark fråga om anläggning av väg från finnmarken fram till församlingens kyrka, och kommunalstämmoprotokollet av den 30 juli samma år förmäler, att

Det rimliga önskemålet hade svårt att vinna gehör hos vederbörande, och då Mora-Vänerns järnväg 19 år senare drogs fram genom västra delen av denna finnmark och ett par stationer, nämligen Sågen och Vakern, blevo förlagda å området — Sågens station dock belägen på Äppelbo sockens finnmark men strax innanför Järnagränsen — fick frågan alldeles förpuppas, ty den nya kommunikationsleden förde dock finnmarksbefolkningen fram till allmänna landsvägen vid Vansbro, och därifrån till kyrkan var det »endast» 14 km utefter denna väg.

Sedan år 1907 även Stockholm-Västerås-Bergslagens järnväg fullbordats fram till Vansbro, och då efter mycken kamp inom Järna kommun ändring i koncessionen av k. m:t beslutats, så att banan rycktes från bygdens periferi vid Rutan in i dess centrala delar förbi kyrkan och de av finnmarksvägen starkt intresserade byarna Uppsälje och Rutån sågo »hoppet fara» på den nya järnleden, fick det gamla vägprojektet Järna kyrka—Finnmarken helt naturligt nytt liv. Begäran ingick nu till K. B. om bygdevägs anläggning från Järna kyrka genom Uppsälje och Rutån förbi Eldforsen fram till en punkt nära Sågens station på vägen emellan Tyngsjön och Lindesnäs — en sträcka på 35 km — med biväg därjämte från Eldforsen till Tretjärns station 3,7 km. Undersökning och stakning verkställdes och kostnadsförslag upprättades, men ytterligare ett hinder kom emellan. Som vanligt vid alla slags kommunikationsleders framdragande blevo meningarna delade om var vägen slutligen skulle läggas. Ingen hade från början tänkt annat, än att den skulle följa den gamla byvägen emellan Grånäs och Uppsälje. vilken här ligger alldeles rak omkring två och en halv kilometer genom skogen. Men på sidan närmare älven ligger ett par mindre byar Morn och Gruvan, och från befolkningen därstädes kom kraftigt krav, att vägen skulle dragas in genom dessa, innan den nådde Uppsälje. vilket ju även hade ett visst stöd i väglagens 3 §: »allmän väg skall läggas där den tarvas» o. s. v. Ännu en sak kom vederbörande myndighet att dröja med sitt beslut i denna vägfråga. Ansökning inkom nämligen till K. B. att i st. f. att låta vägen gå från Uppsälje rakt fram till Eldforsen få den dragen närmare älven förbi Skifsforsens trämasssfabrik (f. n. nedbrunnen) och kraftstation fram till Vansbro och därifrån vidare till Eldforsen. Visserligen bleve den härigenom avsevärdt längre, men uppenbart vore, att den komme till vida större gagn, i synnerhet som den genom bro över Västerdalälven vid Vansbro skulle förenas med landsvägen därstädes. Konungens befallningshavandes resolution kom också att innebära åläggande för de väghållningsskyldige i Nås tingslags väghållningsdistrikt att anlägga och för framtiden underhålla allmän väg (bygdeväg) från Järna kyrka genom Västgårds, Grånäs, Morns, Gruvans, Uppsälje och Rutåns byar fram till Vansbro samt vidare till Eldforsen och över socknens finnmark fram till en närmare bestämd punkt å allmänna vägen i närheten av Sågens järnvägsstation med biväg från Eldforsen till Tretjärns station och igångsätta arbetet, så snart två tredjedelar av den beräknade kostnaden kunde erhållas av allmänna medel.

I förslaget ingick, utom broarna över några åar, även två fasta älvbroar av betydlig längd, nämligen en vid Grånäs nära kyrkan samt en vid Vansbro. Den reducerade kostnaden efter omräkningen från högkonjunkturspriserna slöt på omkring en och tre fjärdedels miljon, vadan även en tredjedel av beloppet var en stor summa för de vägbyggnadsskyldige, vilka utanför Järna möjligen hoppades, att det skulle dröja länge nog, innan disponibla medel kunde erhållas av det hårdt anlitade årliga statsanslaget för anläggning av nya eller omläggning och förbättring av gamla vägar i riket. Men så inträffade den annars högst beklagliga arbetslösheten, och denna kom att påskynda det stora arbetets påbörjande i partiella delar, där behovet av väg var allra mest skriande, emedan där ingen väg alls fanns förut såsom till det nära 30-åriga industrisamhället Eldforsen med några hundra invånare och till den mera än 30-åriga järnvägsstationen Tretjärn.

I Järna, vars industriella verk även stannade, sattes starka krafter i gång för att förmå statens organ att å härom handlade vägföretag anordna nödhjälpsarbete och det lyckades. Beslut blev sålunda fattat, att vägbygget skulle utföras emellan Uppsälje och fram till den blivande älvbron vid Vansbro 5 km., vidare från Vansbro till Eldforsen och i dess närhet liggande fäbodstället Götvallarna 9 km samt från Eldforsen till Tretjärn 3,7 km, eller tillsammans nära 18 km. K. B. medgav på ansökning den ändringen, att en provisorisk hängbro över älven vid Vansbro tillsvidare skulle med sin tillfartsväg från norr få förbinda den nya vägen med den gamla landsvägen.

Omkring den 1 nov. 1921 tog detta statsarbete sin början, och dit sändes arbetslösa icke blott frän Järna utan även från de andra socknarna i väghållningsdistriktet. Omkring den 1 nov. i år beräknas här förut nämnda vägdelar vara fullt färdiga. Hängbron, som är något över 100 meter lång och belägen midt emot lokstallarna. är sedan månader tillbaka färdig så nära som på målningen. Den är visserligen smal — den fria körbanan allenast 2,5 m — men bärstyrkan är tre ton eller mera om det behövs. Att körande mötas på denna bro måste undvikas och kan ju även med lätthet undvikas. Om bilarnas hastighet vid passerandet av den är säkert närmare föreskrifter att vänta. Kostnaden för bron är naturligtvis allenast en bråkdel utav vad den permanenta järnbron på samma ställe skulle kosta. Och med den trafik man kan vänta pä den nya leden torde den provisoriska bron kunna tjäna under en eller annan mansålder, vartill kommer att den »stämmer vida bättre samman med omgivningen än nutidens betong- och järnbroar» enligt d:r Karl-Erik Forsslunds mening. Vägen bygges fyra meter bred och mycket solid efter nutidens fordringar med tanke på motorfordonen. Ungefär 1 km. från den gamla och nya vägens förening vid lokstallarna mötas de nya vägarna från Uppsälje och Eldforsen. Broarna över Rutan, Värjeån och de båda Eldåarna (Stora och Lilla) äro mycket gediget byggda med brofästen och vingmurar av tuktad granit och vilande på betongbalkar och d:o valv. De äro visserligen dyra men stå genom seklerna och fordra aldrig reparation. Vägbanan tillpackas hårdt med motordriven vält, vägande med belastning bortåt 10 ton. Å flera kilometers längd är vägen lagd på bank med planet en hel meter över högsta flodvatten i likhet med hängbrons körbana. Något tusental granitstolpar torde behövas för vägräckena. Någon billig anläggning blir det sålunda alldeles icke, oaktat låga arbetspriser.

Tyvärr måste av ekonomiska skäl vägens fortsättning åt söder till närheten av Sågens station c:a 20 km och åt nordost från Uppsälje till kyrkan och Dala-Järna station omkring 5 km. f. n. anstå. Finnmarksbefolkningen i Järna får sålunda alltjämt vänta på det gamla önskemålets förverkligande.

En ekonomiskt avskräckande detalj i den beslutade kommunikationsledens fullbordan är det väldiga brobygget över den breda älven vid Grånäs, enligt förslaget kostande flera hundra tusen kronor. Men dettaa brobygge kunde och borde helt visst kunna framskjutas i årtionden, kanske i århundraden. Ty den nya järnbron skall läggas alldeles bredvid nuvarande, av d:r Forsslund med rätta högt beprisade Bässarbron (se hr Forsslunds artikel »Gamla broar och nya»), men denna bro, eventuellt förstärkt i pelarna, kan förvisso långt in i framtiden tjäna även biltrafiken såsom den f. n. gör. I detta sammanhang torde ett par uppgifter i d:r Forsslunds ovan nämnda artikel få rättas: Bässarbron. som »mjukt böjer sig efter strömmen och har något av älvens egen levande rytm», har fem, icke fyra, spann, och dess byggmästares namn var Högosta Lars Matsson, icke »Hans Matsson.