Uppdaterad 2012-10-15
Den som tar sig för att under en sommar med karta och kompass ströva igenom Järnaskogarna kan inte undgå att frapperas av de rika lämningar från en svunnen tid i vårt lands ekonomiska utveckling som påträffas. Då och då stöter man på en övergiven fäbod. Skålkarls – Snårberget och Ebbtjärnberget, Tarkberget och Gälsberget för att nu nämna några namn ur högen, stå tomma sedan åratal men med ännu bibehållna byggnader. Av andra t.ex. Butjärnberget, fordom ett av socknens största fäbodställen, Träkleven, Röjningsvallarna och Karaberget, återstå föga mer än några gamla grundmurar, som man ofta får skrapa fram ur mossan. Gammelbodarnas fäbodvall, som legat några hundra meter norr om Vans station, kan svårligen lokaliseras på annat sätt än genom att plocka fram lantmäterikartorna och med dem söka finna sig tillrätta i terrängen.
Fäbodväsendet har sedan slutet av 1800-talet gått tillbaka i Järna. Den nyare tidens intensiva och rationella jordbruk och boskapsskötsel gjorde det betungande arbetet med hackslåttern överflödigt. Man fick ej heller tid att ligga i veckotal ute för att ta vara på de strån som växte på vallar och myrar, ty gården hemma krävde allt arbete. Så drog man så småningom helt bort från fäbodarna. Försök gjordes att rationalisera fäbodväsendet genom att anlägga nya fäbodar närmare byn. Under 1800-talets sista decennier växte en hel mängd nya småfäbodar upp, såsom Lerbäcken, Sönnbäcken, Härjflån, Vanshagen, Lövnäset och Labbtjärn. Men även dessa övergåvos snart. Och ödestugornas antal har oavbrutet fortsatt. För närvarande ser det dock ut som om kulmen vore nådd och fäbodväsendet åter skulle komma till heders. Dock spelar de rent ekonomiska synpunkterna nu ej så dominerande roll som förr.
För hundra år sedan och längre tillbaka betydde emellertid fäbodväsendet mycket mer för Järna än nu. Då var det faktiskt en huvudförutsättning för jordbruks och boskapsskötsel. Det var naturen själv och omständigheterna, som helt enkelt tvingade bönderna att noga tillvarataga allt foder, som de möjligen kunde komma över. Fodertillgången var knapp, och bristen på föda åt kreaturen gjorde sig synnerligen kännbar, som bönderna envisades att hålla så stor kreatursstock att fodret på långa vägar ej räckte till. Djuren måste svältfödas, och avkastningen blev därefter. På somrarna var det dock bättre. Ty på fäbodvallen och myrar erhölls ett rikligt och saftigt bete. Bygden blev så gott som avfolkad, då under denna tid nästan allt folket begav sig till fäbodarna. Det uppstod en formlig tävlan att slå under sig så mycken och så god betesmark som möjligt, och på samma gång hålla andra så långt borta från den egna fäbodvallen som möjligt för att få vara så gott som ensam om betet och slippa intrång av konkurrenter. Följden blev tvister och domstol och från statens sida ett reglemente, som vi nutidsmänniskor rycka på axlarna åt och avfärda med några nedlåtande ord om forna tider. Detta är emellertid fel. Vi får akta oss att göra någon tidsförväxling utan ständigt komma ihåg vad en fäbodvall betydde för den tidens bönder, som drevo ett tämligen intensivt jordbruk.
I gamla papper, som pietetsfullt bevarats, kan man i många fall få en enklare bild av den iver, varmed man omhuldade fäbodlivet. Och det värde man satte på en plats, som med mödosamt arbete kunde förvandlas till en slog, och ge något foder. Betecknande är, att medan åker mäts i snesland etc. myrslogar värdesättas efter storleken av den höskörd de ge.
I ett köpebrev av den 7 jan 1806 står sålunda:
Undertecknade Tillstå sig hava upplåtit och försålt. Till Hans Ersson i Uppsälje vår ägande myrslog vid Bukjärnån om fyra häsjegolv, samt Ett åkerstycke beläget uti gubbåkern på Uppsälje om tio sneslands storlek.
Före storskifte voro alla skogar och utmarker, och följaktligen alla ställen, där fäbodar kunde anläggas, socknens gemensamma egendom. Om en bonde ville röja ett lämpligt ställe i skogen och där åt sig inrätta en fäbod, fick han då utan vidare gå och hugga ned träden, röja, sätta upp stängsel och timra upp nödiga stängsel? Ånej, så enkelt var det inte. Han måste insända till landshövdingsämbetet en i mycket ödmjuka ordalag hållen ansökan, att hans ”Höga nåder täcktes förordna” några föreslagna myndiga sockenpampar att ”utsyna en trackt till fäbode-wall uti Torplötesmark”, som det står i en inlaga av den 17 sept 1804, undertecknad av ”Högvälborne Herr Baron Locus hövdinge Ståthållare och Commendentens aller ödmjukaste Tjänare Hans Ersson i Uppsälje”. De föreslagna synemännen voro nämndemännen Anders Jonsson i Mora och Anders Schedvin i Kvarnåker, som nu förordnades
ut efter 3:ne veckor förut af predikstolen i Socknen, Kungjord tid uti alla vederbörandes närvaro behörigen besiktiga och beskriva, samt hvad af en eller annan thervid kan anföra blifva, noga och riktigt införa i det syne bevis, som Sökanden meddelas och Han tillika med denne ansökan inom En Månad therefter till mig ingifva bör, för att mit widare utlåtande örhålla.
De båda männen förrättade den 23 oktober syn på bemälda plats, varvid ”Landet uppmättes till fyrtio revstänger”. I syneprotokollet nämnes vidare att marken var fuktig ”men tjänlig till nögfallslog”, att skogen endast bestod av tjärgran, ”ingen stadelig skog”, och att ingen av ”fäbodtagarena” haft något att invända mot anläggandet. Dessa tre sistnämnda faktorer, jordmånen, skogens beskaffenhet och fäbodelagets utlåtande gå igen i alla dylika protokoll. Nästan alltid är det fråga om dålig jord – den bästa förut tagen i anspråk. Skogen är också ofta av sämre kvalitet. Man vill ej hugga ned grövre skog. På den tredje punkten klickade det ofta. De bönder, som hade fäbodar i närheten voro ängsligt rädda för intrång och sökte hindra nykomlingar, något som Hans Ersson fick erfara, då han år 1796 sökte tillstånd att få anlägga en fäbod vid Lilla Rutsberget. De vid syneförrättningen närvarande representanterna för fäbodelaget, vägrade då alla att godkänna den nya anläggningen. Och när samma Hans Ersson år 1793 begärde utsyning av ”en trakt till röjselland, beläget uppom Digerleds-moren”, lämnade visserligen fäbodelaget sitt tillstånd, men då passade en Jöns Ekengren på att begära utsyning på samma plats, och på så sätt hindra Hans Ersson att sätta sig fast vid Digerliden. Parterna gjorde sig sedermera upp i godo, och Hans Ersson fick sin fäbod. De två äldre ansökningarna – 1793 och 1796 – stadfästes av häradsrätten, medan den yngre från 1804 fick sin stadfästelse av ”Lands Contoiret i Falun”. All stadfästelse grundades på syneprotokollen.
Som framgår av det föregående är det förenat med rätt stort besvär att skaffa sig en fäbod. Ett verkligt kontrollsystem existerade, som hindrade att fäbodar förlades allt för nära varandra och övervakade, att ingen onödig skogsskövling uppstod, när ett rögselland upptogs.
Liknande restriktioner gällde ifråga om flyttning till och från fäbodarna. Ett av Nås tingslags häradsrätt stadfäst beslut av den 6 februari 1813 utsatte ett vite av 3 riksdaler 16 skilling banco för den eller dem, som bröt mot ”föreningen” och for antingen för tidigt eller för sent till fäbodarna. Med tillämpning av de utfärdade reglerna måtte det emellertid ha förhållit sig si och så. År 1830 klagade nämligen de Uppsälje- och Rutåbor, som hade sina fäbodar vid Rutberget, Härjsjömorn och Snarkberget, över att en del
tagit Sig den osed före att om wåren Innan man Hinner sätta Sina Gärdesgårdar I stånd, och Innan alla af Fäbodelogarena Hinna igensätta Led och grindar att släppa sina Hästar Up på Fäbodlöten. Äfven om Sommaren med boskapen fara Till och Ifrån Fäbodarne. Och Icke fara alla på Enn Gång.
Det var nog mycket frestande att ge sig iväg en eller ett par dagar före den överenskomna tiden och få beta av det saftigaste gräset på vägen och närmast fäboden, och likaledes var det givetvis en stor fördel att få stanna någon dag efter de övriga och släppa in kreaturen i vallarna, sedan dessa slagits och nytt gräs börjat skjuta upp. Emot den skrivelse, som inlämnats av Uppsälje och Rutåns byamän, protesterade de, vilka tagit ”sig oseden före”, några bönder från Gruvan, Vikarheden och Myrbacka, och utvecklade i en längre inlaga sina synpunkter. De ville kasta skulden på de klagande: Det var de som brutit mot 1813 års ”förening”. Deras veklagan måtte ej ha varit så berättigad. Domstolen fäste ej något avseende vid deras protester och försvar utan höjde vitet till det dubbla beloppet. Att det ej blott och bart räckte med frivilliga överenskommelser, utan att dessa måste stadfästas av häradsrätten, visar ju tydligt vilken oerhörd vikt man fäste vid beslut av ovan nämnda art.
Om allmogen med sådan iver omfattade allt, som hade med fäbodar att göra, måste man verkligen göra det? Säkerligen! Fäbodarna voro så att säga en huvudförutsättning för både boskapsskötsel och jordbruk. När längre fram de stora myrarna började utdikas och gjorde de ödeläggande nattfrosterna mera sällsynta och gav rikligare tillgång på åkerjord och när bönderna lärde sig ett mera rationellt jordbruk, blev det bättre skördar. Fäbodarna miste mer och mer sin betydelse, och reglerandet blev överflödigt och försvann. Fäbodarna funno i viss mån en ersättare, i de moderna brukningsmetoderna av jorden. Dessa lösgjorde till stor del bonden från beroendet av fäbodarna vilka förut fått tjäna som kompensation för bristen på foderproducerande jord.
Texten publicerades ursprungligen i Järna tidning, juli 1934.
Den inledande bilden hör egentligen inte ihop med artikeln. Den har jag lagt in för att visa hur en fäbodstuga kunde se ut på 1800-talet.
Bilden visar Holvallen i Härjsjömora. Personerna på bilden är Hol Karin Persdotter (f. 21 dec 1845) och Daniels Anders Hansson (f. 15 mars 1844). Originalet finns förvarat i Bystugan i Uppsälje.
Om du vill läsa mer av Sigvard Montelius kan kan jag rekommendera boken "Fäbodväsendet i övre Dalarna", från 1977. Omslagsbilden visar Ärteråsens fäbod.
En annan bok som jag vill rekommendera är "Livet runt en fäbod" av Victoria Törnqvist, 2002.
Lennart Castenhag